Ett ilsket ljud ekar i tomhetens hus långt ute på landsbygden. I luften anas syndens stickande och starka lukt. Det rastlösa golvet är täckt av flyktens flaskor. Inredningen följer ett slitet tema och det tårfyllda dammet har lagt sig som en filt över rummens alla möbler.

Hon stänger irriterat av väckarklockan, befriar sig från dess skräniga ljud. Hennes en gång oskuldsfulla ansikte är nu slitet och de senaste dagarnas smink har lagt sig som en skamlig hinna över det. Bakom de svartmålade ögonen nalkas desperationens tårar. Hon slänger en trött blick åt den spegel som finns mitt emot hennes dubbelsäng. Inom den silverglittriga ramen ser hon en ångestfylld gestalt, som en gång var fylld av liv. Hon önskar att hennes siluett skulle ge uttryck för mer karaktär, även om hon inte ville erkänna det.

Minnet! Vilken dag är det? Vad är klockan? På väggen fanns ett gammalt ur som visade tiden. Halv fyra på eftermiddagen. Vad hade hänt dagen innan? Det mindes hon inte riktigt. Hon kravlade över till andra sidan av dubbelsängen och sträckte sig efter flaskan. Den med flyktens medel, som hon tog till när hon bara ville bort. Iväg. Från allt som var hon. Bort från just det ögonblicket i hennes liv, som alltid tycktes vara för smärtsamt att uthärda. Hon klunkar törstigt direkt ur flaskan och släpper sedan ner den på golvet. Sömnen tar återigen sitt hårda och ovissa grepp om henne.

Skuggan av hennes siluett syntes bara för dem som ville. Hennes föräldrar hade hon inte pratat med på flera år. Hon hade inte riktigt accepterat att de sagt upp kontakten med henne, utan hoppades att de skulle ringa. Varje gång hennes mobiltelefon ringde så kände att hon ville höra deras röster. Hon svalde en handfull lugnande tabletter och kände effekten sakta sprida sig i hennes kropp. Dessa bittra tankar avbröts av att hennes mobiltelefon ringde. Hon suckade och tryckte på svarsknappen.
– Hallå…
– Grattis på födelsedagen, Elin!
Rösten på andra sidan av luren var hennes vän Patrik som ringde och gratulerade henne på 30-årsdagen. De hade tidigare varit ett par, så deras relation var minst sagt komplicerad. Han var den enda som verkligen gav sken om att faktiskt bry sig om henne, trots det sättet deras förhållande slutade på.
– Tack, sade hon. Rösten var fortfarande trött. Precis som vanligt, alltså.
– Jag är ute och kör. Är det okej att jag kommer förbi och bjuder på tårta?
– Visst, svarade hon.
De avslutade samtalet. Hon for snabbt upp ur sängen, gick in i badrummet och tog en iskall dusch för att piggna till. Sedan lade hon på nytt smink och letade efter några rena kläder att ha på sig, vilket var svårt. Hon hade inte tvättat på flera veckor. Till slut hittade hon en svart klänning som hon drog över huvudet. Sedan däckade hon i sängen igen.

Hon ryckte till. Ringklockan ekade genom huset. Hon gick och låste upp, föll in i Patriks varma famn och släppte in honom i sitt hus.
– Ursäkta röran, sade hon snabbt.
Hon vinglade lite smått på väg till kaffebryggaren, men fick till slut i gång den. De drack kaffe och åt chokladtårta. Patrik betraktade henne med sorgsna ögon, som så många andra gjorde på den tiden där hon verkligen vistades utanför huset. Han reste sig upp och gick ut till bilen. Han lämnade henne med orden: ”Varför ska det alltid vara så här när vi ses?”