Blodprydda påskliljor mot det frostvita gräset.
Gräsets skrik.
Åh, dessa skrik!

Daggkåpor svarta som kol, med en lila juvel i.
Åh, dessa kontraster!

En hand drar över gräset, men det förblir frostvitt.

Kolet – åh, detta kol!
Dessa lila juveler.
Dess skri.

Kontraster, för vad de är.

Vindarna.
Åh, dessa vindar!
Genomskinliga, men ändå blodröda, sveper de förbi.
De drar omkull en flaska Explorer Vodka.
Som om den inte existerade.
Åh, denna flaska!
Den äro en siluett, så skör.

En gestalt syns i det krossade glaset, vilket innebär slutet.

En landstingskopp fylld med kaffe till hälften.
Åh, detta kaffe!
Denna mjölk.
Åh, denna mjölk!
Den är inte vit.
Den är svart!
Svarta nätter.
En svag doft av terpentin.

Drar förbi.

Att man är dragen.

Vita servetter.
Med ett rött avtryck från ett läppstift.
Avtryck.
Åh, dessa avtryck!
Ett skrik formas.
Siluetten är arg.
Den grimaserar, gestikulerar.
Önskar att den inte fanns.

Där i avgrunden.

Blodstänk av theralen mot de vita sjukhusväggarna. 
Skriken äro råa.
Doften av sprit äro ett faktum.
En genomskinlig, lobotomerad, skrikande glasskärva mot det grådaskiga golvet.
Men!
Den gråter.
Djupa, blåglittriga tårar.

De äro levande.