Jag vet inte vad jag ska säga, så detta kanske blir ett inlägg fyllt med svammel. Haha, jag kan förklara rubriken lite – jag inser ofta inte när jag ljuger för mig själv.

När jag ser titeln på Kents senaste album, ”Jag Är Inte Rädd För Mörkret”, så känner jag rädsla. Visst fan är jag rädd för mörkret. Så rädd. Underbar platta. Jag älskar er, Kent!

Hm . . (what to say now?)

Ja, den här dagen. Det började med kaos. Ett möte som jag skulle på var inställt och ett var framflyttat. Det var jävligt jobbigt. Sedan kom jag ganska mycket för sent till det mötet som var framflyttat. Jag kommer ganska ofta för sent nu för tiden. Det beror nog både på min OCD och mina svårigheter att planera. Senare på dagen hade jag boendestöd. Vi fikade med kaffe och kakor, hihi. Jag uppskattar verkligen hennes stöd.

Tyvärr är mitt mående inte så bra. Åh, jag får inte tappa hoppet (egentligen?!). Det är så svårt att leva. Så fruktansvärt jävla svårt, men ändå hindrar det oss inte från att göra det. Jag förstår inte världen. Den är så obegriplig. Dessutom bör jag inte tänka så mycket, haha. Jag känner mig så fejk.

Nu lyssnar jag på musik. Johan Johansson – Redan Glömda. <3

KRAM