”Sedan när har du fått mage?”

Så sa min lillebror till mig igår. Jag tog inte illa upp, men det fick mig att fundera. Har jag gått upp i vikt? Hur mycket? Det var länge sedan jag vägde mig, kanske ett och ett halvt år sedan. Nyss pratade jag med mamma. Jag tog mod till mig att fråga om jag hade gått upp i vikt och fick svaret att jag nog har blivit rundare. Vidare berättar jag att jag aldrig har varit så nöjd med min kropp som jag är nu och får en respons i stil med att det faktiskt är det som är det viktigaste. Att jag blev sjuk i anorexi från början var nog att jag aldrig har varit nöjd med mig själv som jag är. Till råga på det har jag också haft en omgivning som har fått mig att känna mig värdelös (jag pekar inte ut alla, utan många).

Det här med att min omgivning har märkt att jag har gått upp i vikt försöker jag se som att jag är på väg att lämna ätstörningen föralltid och möjligtvis även ge hopp till er som är fångade i er sjukdom – att det går att bli fri.

Jag sitter här tårögd, men beslutsam. Det ska aldrig få gå så långt igen med maten att det utvecklas till en ätstörning. Det ska inte behöva bli så här.

Nåja, jag hoppas att jag har berört någon. Om ni har något på hjärtat – dela gärna med er!