Huvudet dunkar. Jag måste nog ta en värktablett sen. Eller två. Under flagnande moln. Bakom stirrande höghus.

Onsdagar är lika med ledigt – från jobbet, inte från hjärnan. Aldrig från hjärnan. Jag tog en kort promenad i regnet tidigare på dagen, innan psykolog-mötet på distans. Som förövrigt gav nya insikter och perspektiv. Lite tårar, just som dagen i övrigt. Saker och ting har varit lite frustrerande. Ni vet – krångel med Netflix. Att logga in.

Neflix-utbrottet ledde till mycket känslor, sekundärt. Egentligen är det underligt att en sådan liten sak kan ge enorma utslag i min Asperger-hjärna. Då kan man prata om att bara se detaljer och bli väldigt upprörd över dem. Blindhet för sammanhang och perpektiv – när detaljerna är det enda man ser.

En sak som helt klart är på plus-sidan de senaste dagarna är att temperaturen ute har sjunkit ganska rejält. Jag har ingenting emot att det regnar. Fast jag gillar inte paraplyer – på grund av min motorik. Då måste jag ha koll på både väskan och parafluxet. Det kan ta lite extra energi. Jag ,måste helt enkelt anstränga mig, för att inte råka sticka ut ögat på någon, eller lite närmare sanningen – att ”knocka” någon med skärmen.