Nu kom den där dagen. Den då jag fyller 22 år. Dagen jag, för några månader sedan, inte skulle komma. När jag bodde på mitt förra LSS-boende mådde jag så dåligt av mitt svåra tvångssyndrom att jag hade utvecklat en tung depression. Jag hade självskadetankar (och handlingar), självmordstankar och även planer/funderingar kring det. Jag trodde aldrig att jag skulle överleva den misären jag levde i. Jag hade flyttat till det boendet för att bli fri från mitt tvångssyndrom, men blev istället sjukare. Så sjuk att jag trodde att jag förtjänade att dö.

Så kom den där dagen så biståndshandläggaren och hennes chef kom till LSS-boendet och jag uttryckte att jag ville flytta. Det ville de inte gå med på. Jag grät bittra tårar. Senare den dagen kom mina föräldrar hem till mig och lämnade lite möbler och sådant. Då såg de hur jag hade det och körde in mig till avdelningen. Sedan dess har jag inte satt en fot på det LSS-boendet.

Nu bor jag på ett LSS-gruppboende i en förort till Stockholm och trivs. Stort tack till alla som har stöttat mig, trots min misär. Cred till mina föräldrar som räddade mig den där dagen i mitten på februari 2013.