”Can’t catch tomorrow” av Lostprophets. Titeln på låten beskriver verkligen hur jag känner just nu.

Klockan är strax efter 00 och snart ska jag väl sova, antar jag. Måste möta morgondagen, även om jag inte vill. Jag hatar det här. På kvällen ska jag jobba. Ärligt talat är det skönt att ha en tid att passa, oavsett hur jag mår. Mitt liv rasar samman ännu mer utan rutiner. Det är så det är, helt enkelt.

Kvällen har förflutit ganska smärtfritt, mest TV-tittande som distraktion. Lyxfällan och Sex and the city. Mellan dessa två program hade jag kniven mot strupen i bakgrunden medan jag läste min dagbok från 2008-2009. Ganska intressant att läsa, egentligen. Jag har inte förändrats mycket, haha. Aspergers syndrom, depression, ångest, begynnande ätstörningar. Även min borderlineproblematik började växa fram. Jag beskrev hur jag trodde att alla ville mig illa och om min misstänksamhet. Mtt extremt dåliga självförtroende var tydligt. Misslyckad och äcklig, men så jävla envis! Relationsproblemen var så uppenbara redan då. Hopplösa jag.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga mer. Imorgon kanske jag ska färga håret, mest för att fylla ut dagen – men också för att det verkligen behövs.

/Y,