Sönderslamsade höstlöv, röda som de mest bloddränkta rosor.
Kolsvarta kängor vars snörning stryper frostvita andetag.
Dragkedjan ger upp och droppar blåa, kvävda skrik på hjälp.

Alla de löv som ännu äro hela gräver en grav av flykt.

Rosentaggiga moln.
Inrispade budskap på himlens spenar.
Änglarnas sönderslamsade vingar lämnar spår i dimman.
Korparnas sorgesång genom den oönskade elden.
Blanka regndroppars skrik dövar trädtopparnas öron.
Splittrat glas från flyktens flaska ger oss fjädrar.

Den frostiga sommaren.
Euforiska skuggors gestalter.
Solens kolsvarta strålar.
Som istappar mot de självömkande höghusen.
Paranoida fotsteg får asfalten att skrika.
Den giftiga himlen.
Passagerare på ett godståg på drift.
Den fobiska klockan tickar fortfarande.

Min kropp.
Den dunkla belysningen invärtes.
Svartmålade naglar klöser hål på ögongloben.
Bara för att ta sig ut.
Smärtans obehärskade uttryck.
Blodfläckar, likt stänk av glas, mot det ångestfyllda kaklet.
Den isande, röda kylan.
Formad som ett svart nätmönster – existensens fängelse.
Hjälplösa läppar formar ett skrik.
Meningslöshetens vind rycker tag i det vita, skimrande håret.
Jag faller.

Solens isande strålar,
skär genom min kropp,
bara fötter mot kallt grus,
tänder som dras över flagnande läppar,
ögon som varken vill vara öppna eller stängda,
musik som räddar mitt liv,
folk går förbi som om ingenting har hänt.

Som om jag aldrig varit där.

Regnbågen,
många färger,
för alla känslor,
för varje skiftning
i humöret,
i omgivningen ,
i ditt inre.

För varje gång du inser att du lever.

Möjligheternas hav,
en blick mot horisonten,
måsarna sjunger hoppets sång,
sandkornen håller dig ovan ytan,
sjöbrisen tar tag i håret,
det flyger vilt omkring,
så som känslorna inför något nytt,
när en ny värld öppnas.

Röda händer,
vassa skärvor av glas,
bara spillror av det som fanns kvar,
en lägenhet,
där tomheten är närvarande,
doften av alkohol och förlorat hopp,
på mänskligheten
på det som en gång var vi.

Solens strålar tränger genom vårkylan,
träden har än inga blad,
blåsten fångar upp hennes hår – med odefinierbar färg,
låter det falla fritt i den djupt rotade kylan.

Än sjunger fåglarna mörkrets sång,
när solen försvinner bakom träden,
bakom molnen,
så som hela världen skiftar skepnad.

Such a beautiful mess,
an awful success,
behind her eyes,
just a bunch of lies.

Her cheeks are drowned in tears,
can’t escape from all the fears,
her scream – just like a sore from a knife,
the beginning of her own sacrifice.

The land is frost,
all the colors got lost,
the mist is dancing above the night,
if she survive it will get bright.

She is crawling through tears and blood,
even if she always gets misunderstood,
she struggles to the end,
someday her scars will mend.

En ödslig urskog,
en iskall vinternatt,
en vit dimma,
månens sken.

Älvorna dansar runt träden,
spöken och gastar,
bortom skuggornas fenomen,
det är nu de som har makten.

Stora snöflingor faller,
genom dimman,
ignorerar vidskeplighetens existens,
ger skogen ett glamouröst vintertäcke.

Kontraster i nattens målning,
ovissheten ger mening,
vi blir aldrig utom fara,
de står alltid bakom vår rygg.

Oceanen,
himlen,
vågorna.

Tankarna,
känslorna,
illusionerna.

Nattens mörka skugga.

Stjärnorna lyser,
vattnet är stilla och klart,
älvorna dansar,
för att inte falla ner i sorgens svarta hål.

Skådespelet tar vid,
lugnet ger hopp om sin existens,
så fort alla vänder ryggen till.

Blå himmel,
blå ocean,
vilda vågor.

Älvorna har dansat in gryningen.

Nedan följer två dikter. Båda är skrivna den senaste tiden. Tänk på att de kan tolkas på flera olika sätt, så som det brukar vara med dikter.

~ * ~

Öppet fönster,
gråa moln,
ett negativt mönster,
skrik i telefon.

En droppe så blå,
i den min reflektion,
bakom min ridå,
finns ingen perfektion. 

~ * ~ 

 Mitt liv,
ditt saliv,
klibbat sig fast,
då, nu, föralltid.

Svarta minnen,
med alla mina sinnen,
jag glömmer aldrig,
då, nu, föralltid.

Att leva med att jag existerar,
en del av mig protesterar,
ta mig tillbaka till livet,
om jag bara kunde ta det klivet.

Hopplöshetens hål,
jag försöker bränna mina tankar på bål,
hur mycket jag än försöker fly,
hjälper det inte att flytta till en annan by.

Känslorna är så tunga att jag ej orkar bära min kropp,
snart kommer den att säga stopp,
då du inte orkar mer,
ingen ljusglimt du vid horisonten ser.

När du går mot din emotion,
för att rädda din situation,
då livet gott bådar,
du kanske ljusglimten nu skådar.

/Y,

I wish you were here,
you could take away my fear,
in my eye there is a tear,
I wish you could make it disappear.

/Y,

Drömmen som sprack,
krossades då du drack,
från allting du stack,
bakom din rygg hördes snack.

Ett löv håller du i handen,
dina tankar rinner ut i sanden,
ditt psyke är bräckligt,
scenariot som spelas i ditt huvud är förskräckligt.

Din enda vän är din katt,
utan honom får du fnatt,
du känner dig alldeles matt,
suckar och sätter på dig din svarta hatt.

Du ska ge dig av långt bort,
tänker att lyckan är kort,
ditt tåg avgår om en kvart,
allt du ser är svart.

/Y,