Jag vaknade med ett ryck imorse. En konstig dröm. Det var en stor fest. Många av mina gamla klasskamrater från gymnasiet var där. Massor med alkohol. Till och med de som inte drack så mycket hinkade i sig glas efter glas. Haha, vad ska det här betyda? Jag fick i alla fall ångest av drömmen. Hela morgonen lyssnade jag på Seether och saknade en viss kompis.

Tröttheten var överväldigande, så jag snoozade i en halvtimme innan jag gick upp och utförde mina morgonbestyr – eller vad man nu ska kalla det, haha. Kolla på Friends och äta frukost tills det är kort om vid kvar – resten av sysslorna blir till kaos. Struktur är inte min grej riktigt, som ni förstår.

På vägen till DBT-gruppterapin träffade jag en kompis mamma nere vid tunnelbanan. Vi gjorde sällskap när den väl kom, trevligt trevligt!

Jag hade tagit med mig en dikt av Jonas Gardell till gruppterapin (som terapeuterna kopierade och gav till de andra i gruppen):

”För allt du hatar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du älskar hos dig själv – förlåt dig själv.
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

 Förlåt dig själv.”

Jag älskar verkligen den här dikten. Den är så klockren.

När jag åkte hem tog jag en promenad hem. Jag köpte kaffe och satte mig i en park och drack det. Sedan hände det något – ångest, ångest, ångest. Det bar av hem för en kalldusch. Jag gillar den stå ut i kris-färdigheten. Det brukar fungera bra.

Nu ska jag snart städa. Pappa kommer snart, haha.

/Y,

PS. Jag vill passa på och tacka för alla fina kommentarer jag har fått! DS.