Parkbänkarna gråter ensamhet
tunnlarnas eko samlas på hög
cirklar, pölar, hål – dilemma
gnistrande bris, tomma spår
luften bultar, som bubblor i skyn
klotet lämnar en stråle, mot isande dagg
regnbågen lämnar en gnutta förtvivlan
till skuggan faller längs hopplösa skrik
fallna träd ropar dystert på hjälp,
då den trista barken nekar
vinden griper tag om kaos
där viskningar inte hörs
valörerna tar över.

Då de stirrande kreationerna från stugan runt hörnet
sagt sitt.