Jag har inte skurit mig på ett år, skrev jag i mitt inlägg ”Blåmärken – klumpighet och självdestruktivitet.” En sak måste klargöras: Jag har ägnat mig åt annan självdestruktivitet under det gångna året, men jag har inte skurit mig på ett år. Därför sa jag att jag i alla fall hade kommit någon vart.

Hoppas att ni förstår. Det är ingen som har undrat vad jag menar, men jag vill bara inte att det ska bli något missförstånd!

/Y,

VARNING! Innehållet kan vara triggande. Läs inte om du inte tror att du kan hantera det!

– Oj, vad mycket blåmärken du har!

– Vad mycket blåmärken du har! Shit, vad har du gjort?

Ovanstående är färska (inte ordagranda, men ungefärliga) uttalanden om mina blåmärken. För mig innebär blåmärken klumpighet och självdestruktivitet. Enligt den (enligt mig) underbara boken ”Mattillåtet” av Gisela van der Ster kan blåmärken också vara ett symptom på vitaminbrist.

Det började redan när jag var liten var jag väldigt klumpig. Jag hade dålig motorik, som troligtvis hade samband med min neuropsykiatriska diagnos som jag fick redan som barn: aspergers syndrom. Jag minns att jag gick hos en sjukgymnast när jag var 7 år, alltså i samma veva som jag fick diagnosen (det finns beskrivet i mitt presentationsinlägg). Under låg- och mellanstadietiden gick jag på en Waldorfskola. Där har de något som heter läkeeurytmi som jag fick gå på, men då förstod jag aldrig varför – vilket jag uppenbarligen gör nu. Läs mer om det här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Eurytmi#L.C3.A4keeurytmi . Jag anger wikipedia som informationskälla för enkelhetens skull.

Fortfarande är jag väldigt klumpig. Om jag går med en kompis snubblar jag ofta in i honom eller henne. Det är inte illa menat och inte heller något trevande försök till att irritera någon. Mina ben är ofta fyllda med blåmärken – många fler än ”normala” människor har. Sedan kan man ju spekulera i vad som är normalt, självfallet.

Slag som har givit mig eventuella blåmärken är och har varit det självdestruktiva beteende som jag har ägnat mig åt längst. När det var något jag inte förstod när jag var yngre, exempelvis när det gällde hemläxor jag fick i skolan, slog jag mig själv i huvudet. Det gör jag fortfarande ibland och jag har kommit fram till att det är den första impulsen jag får när något går fel. Jag tror också att jag gjorde så när jag bråkade med någon och blev riktigt förbannad, men jag minns inte riktigt. Ibland slår jag mig själv ibland på armarna, så att det har blivit många stora blåmärken. Det är inget jag har hållt på med länge, men det har hänt lite då och då.

Jag berättar om mina erfarenheter och så fan heller att jag tänker skämmas för att jag mår dåligt! Min förhoppning är att de som har eller har haft liknande problem ska känna sig mindre ensamma om de läser det här.

Den 20:e augusti var det, vad jag minns via en dagboksanteckning, ett år sedan jag skar mig (appråpå självdestruktiva beteenden). Jag har ju kommit någonstans i alla fall.

Hold the best!

/Y,