Efter en massa tvångtankar och tvångshandlingar kom jag äntligen utanför dörren till lägenheten och tillslut kom jag även ut ur byggnaden – på väg mot bussen. Men ångesten slutar inte där. Medan jag väntar på bussen har jag ångest för att någon tvångstanke ska få mig att gå upp igen och kolla om spisen är av en sista gång. När jag väl har satt mig på bussen kämpar jag för att hålla tankarna borta och på tunnelbanan känns allt plötsligt lite lugnare. Då tåget hem till min familj har gått är oftast tvångstankarna borta – för denna gång.

Sedan börjar det om och om igen – varje gång jag går hemifrån. Det har blivit värre igen den senaste tiden. Nu när jag äntligen har börjat äta bättre så hamnar fokus – och kontroll – på något annat. Det har säkert varit jobbigt tidigare, bara att jag inte har märkt det – för att matproblemen har dominerat. Typiskt, typiskt, typiskt. Att stänga dörren och lämna lägenheten är en mardröm ur detta perspektiv.

/Y,