Jag mötte upp mamma vid bussarna vid Danderyds Sjukhus. Vi gick till det huset min läkare sitter i. Utanför gav mamma mig utredningen som jag behöver inför samtalet med Stadsdelsförvaltningen. Det kändes konstigt att läsa den. Väldigt mycket stämmer fortfarande in på mig. Då gick det upp för mig att jag verkligen har aspergers syndrom och att det var onödigt av mig att ha förnekat det i så många år bara för att jag har fått så mycket skit pga den.

Gråten började komma redan i början av läkarsamtalet. Läkaren såg redan innan tårarna började komma att jag var ledsen.
– Varför är du ledsen? sa han.
Då berättade jag en sida av mig som han inte verkar ha lagt märke till tidigare. Mina problem som är aspergerrelaterade. Fram till för några månader sedan har jag försökt intala mig själv att jag inte har aspergers syndrom, att det är över. Fan heller, insåg jag efter ett tag. Det är lika bra att inse och acceptera, annars kan man varken berätta för någon eller få hjälp. Jag pratade med mamma nyss och hon sa att det var bra att han frågade varför jag var ledsen istället för att prata vidare istället. Det tycker jag också så här i efterhand, just då var det minst sagt jobbigt. Jag grät nästan hela läkarsamtalet – det gick inte att sluta. Jag fick remiss till habilitering. Där ska jag få prata med en psykolog som är expert på aspergers syndrom och liknande tillstånd. Jag fick även ett recept på en medicin som heter Circadin, där melatonin är det verksamma ämnet. Det här känns bra.

Nu är jag jävligt trött och skakad efter samtalet. I skrivandets stund sitter jag och dricker te hos familjen. Snart ska jag titta på 2 1/2 men.

Imorgon blir det möte med min DBT-terapeut.

Hold the best.

/Y,