Jag mådde ganska bra imorse, lite stressad dock. När jag gick in på 7-Eleven råkade jag möta på finaste Maria, trevligt som vanligt. När jag hade kommit fram med bussen och skulle gå till mitt möte såg jag att jag bara hade 5 minuter på mig och vägen hade jag glömt bort. Ångesten kom krypande. Jag ringde mamma och frågade om hon kom ihåg vägen och jag fick lite hjälp av det. Som vanligt (innan varje möte) gick jag på toaletten. Ett av alla mina tvång. Jag var helt sönderstressad och kollade på listan vad som fanns på varje plan. Sedan åkte jag upp med hissen och var så stressad att jag råkade gå in på habilteringen för barn, så jag började panikgråta och frågade en i personalen vart vuxenhabiliteringen var. Ett plan upp. Då var jag nästan 10 minuter försenad.

Ni som känner mig vet att jag nästan aldrig kommer försent när jag har en tid att passa. När detta väl händer får jag totalpanik, mitt dåliga lokalsinne blir alldeles för uppenbart vid stress och oftast gråter jag också. Då jag väl kom till mötet och vi hade gått in i rummet vi skulle sitta i fråga dem och jag hade svårt att passa tider (och att de var vana vid att många som kom dit hade problem med det). Detta gjorde att jag bröt ihop igen. Denna gång fick jag därimot ett mycket trevligare bemötande, vilket räddade situationen lite i alla fall. Min dag kändes helt förstörd på grund av att jag kom för sent. Tänk att det kan gå så snett. Lyckligtvis vände jag på det lite när jag kom in i trapphuset efter mötet. Jag bokade tvättid, så nu har jag något att göra idag (detta får räknas som dagens ”Något bra”).

Jag såg också att ni har visat intresse av både mina teckningar och mina dikter. Om jag orkar lägger jag upp dem idag, annars får det bli en annan gång.

/Y