Nu har jag ångest. Jag orkar inte med livet om det alltid ska vara så här. Jag har svårt att göra grejer som är spontana. Avskyr för det mesta när folk hör av sig samma dag som de vill ses. Det är så svårt att veta om jag verkligen vill träffa någon, eller om jag helst inte vill gå utanför lägenheten. Just nu vet jag inte. En kompis hörde av sig och vill att jag ska följa med henne och några av hennes vänner ut någonstans. Jag vet inte vad jag ska göra. Hon sa det för någon timme sedan. Jag känner mig helt handfallen. Vad ska jag ta mig till? Att det alltid ska behöva vara så svårt! Inte omöjligt, men svårt.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om situationer som den här. Ångesten, frustrationen, obeslutsamheten. Varför kan jag inte riktigt njuta av att umgås och göra spontana saker som alla andra? Kommer jag någonsin kunna det? När kommer jag att kunna känna mig trygg i mig själv? Jag känner mig bara dum, skamsen, osäker och bortgjord för det mesta. Någon gång vill jag vara något mer i mina egna ögon.