Dagen började inte så bra. Jag var trött, hade mensvärk och ingen aptit. Dessutom hade jag drömt att jag hade sovit hos mina föräldrar och tagit fel på tiden när tåget skulle gå, så pappa skulle skjutsa mig till stationen. Då ringde väckarklockan och drömmen tog slut. Jag var lite förvirrad när jag vaknade, haha. För er som inte vet så hatar jag att komma för sent, så det här var nästan lite som en mardröm för mig (fast en lite mildare sådan, ingen panikartad).

Efter att jag hade ätit mina frukostflingor med mjölk samt druckit en kopp kaffe tog jag mig iväg till MISA för att ha möte med en av mina arbetskonsulenter. Hon som jag egentligen skulle träffa var hemma med sjukt barn, så jag träffade den andra istället. Vi pratade om studiebesöket på biblioteket som vi var på förra veckan. Sedan gick vi igenom frågorna som jag hade skrivit (på ett möte för ett tag sedan) till studiebesöket som vi ska iväg på denna fredag. Det kommer att bli på en tidning. Läskigt, men spännande. Sedan drack vi kaffe och pratade om lite allt möjligt. Jag hade en bra känsla i magen när jag gick därifrån, förrutom den förbannade mensvärken förstås.

När mötet var över gick jag en kort promenad för att få frisk luft. Jag tycker nästan att det är lite mysigt att snön har kommit. Det är vackrare utomhus när man tittar sig omkring. Sådant här lade jag inte ens märke till tidigare – omgivningen. Det är skönt att jag äntligen kan göra det. Underbart, faktiskt. Medan jag gick lyssade jag på käraste Ebba Grön. De ligger varmt om hjärtat.

Nu är det definitivt dags att få i sig mat. Jag har knappt någon mat hemma och inga pengar heller, men vi får se om jag hittar något som jag inte mår illa av. Det är så svårt att välja mat när man har mens – allt smakar illa då, enligt mig. Om jag orkar ska jag baka kolakakor som jag kan bjuda pappa på när han kommer.

Livet känns lite ljusare idag, på något sätt.

En dag som denna var det dags för mitt första studiebesök som jag gör genom MISA! Jag har två arbetskonsulenter där och en av dem följde med mig idag. På ett tidigare möte har vi förberett frågor, så allt kändes ganska bra (även om jag var lite nervös).

När vi var på väg till studiebesöket kändes det som om det tog en evighet, fast det egentligen var ganska nära. Det var nog mest för att jag tycker att det är väldigt svårt att starta konversationer, speciellt med personer som jag inte har någon privat relation till. Jag vågade inte riktigt sätta på mig hörlurarna och lyssna på musik, trots att det satt en väldigt irriterande person bakom mig och pratade i telefon.

Vi kom till biblioteket aningen för tidigt, så vi gick runt var för sig och kollade på böcker. Då det väl var dags för studiebesöket var det en kvinna som visade oss runt. Jag kände mig dum som inte ställde några frågor under själva rundturen. Hon fick nog inget vidare bra intryck av mig, kändes det som. Det gick bättre när jag fick ställa mina frågor som jag hade förberett. Min arbetskonsulent antecknade åt mig, så att jag kunde försöka fokusera på vad hon sade. Vi hade egentligen bestämt att vi skulle spela in intervjun, men det var något problem med hennes telefon.

Jag blev ganska trött i huvudet, men jag lyckades trots allt behålla koncentrationen. Hoppas att ingen märkte hur anstängande det var, men jag är ändå glad att jag gjorde det!

/Y,