När klockan var strax efter fyra på natten somnade jag, efter ungefär en och en halv timmes telefonsamtal med Ylle. Välbehövt. Jag grät större delar av det.

Nu sitter jag här igen med mitt kaffe och helst av allt skulle jag vilja sova mer. Nej, det är inte synd om mig! Fan heller.

I dag kommer DBT-terapeuten och hälsar på mig här ute i Stockholms förort. Kanske ska städa lite innan.

Alltså, jag känner mig nedstämd. Det här håller inte. Fan alltså, det måste vända.