Nyss satt jag på tunnelbanan mittemot en mamma och hennes son (några år gammal). Vid ett tillfälle reste sig sonen upp och handen föll snabbt på mitt knä. För någon utan AST-diagnos är detta förmodligen inte alls jobbigt. För mig däremot så gör det nästan ont. Jag har fortfarande inte skakat av mig det.

Om man har diagnosen Aspergers syndrom eller AST (autismspektrumtillstånd) är situationer som denna vardag. Oavsett om det handlar om känsel eller något annat sinne.

Hoppas att detta inlägg bidrar till ökad kunskap och förståelse. Tack för att du läste! ♡