Så kom en till dag då jag ”överreagerar” på mycket. Jag vill knappt kalla det överreagera – det är vad andra säger. Fast jag blir ju irriterad av händelser som andra inte förstår, eller tycker är slöseri med energi. Det som tar mycket energi är att konstant anpassa sig efter andra människor.

Jag och mamma träffade min nya läkare på psykiatrin i dag. Han var väldigt trevlig, men ibland – under samtalet – blev jag väldigt irriterad på honom och tålamodet fick sig en käftsmäll. Fast det är lite av min natur – jag säger vad jag vill utan att vara elakt. Dock ber jag alltid om ursäkt om det jag sagt inte kom ut ur munnen som jag tänkt. Jag känner alltid att jag måste be om ursäkt för att jag är som jag är.

Det är svårt att veta hur andra fungerar, men jag vet att jag är rätt speciell av mig. Fast det behöver inte alltid vara dåligt. Mamma tror att min före detta övermedicinering beror på en stor miss i kommunikationen mellan mig och behandlande läkare. Hon kan ha en poäng i det. Någon som precis har träffat mig kan tycka att jag kommunicerar bra, men verkligheten visar något annat.