Nu börjar det hända något vettigt. Jag ska börja jobba i morgon. Som vanligt – oron börjar spinna iväg. Tänk om jag får symtom igen innan jag ska dit (!) eller om jag får en (panik)ångestattack. Förmodligen kommer det inte att hända, men jag blir stressad över att ha de tankarna. Jag tänkte inte riktigt så innan pandemin, men jag har i regel svårt att angöra när jag är helt frisk.

Det knasigaste i den här situationen är att man undrar om man glömt bort hur man gör sig i ordning på morgonen när man ska iväg till jobbet eller på något möte. Jag vet att jag inte kommer att ha glömt det, men man vet aldrig. Tänk att gå iväg i nattlinne, utan jacka och ingen väska. Utan matlåda. Haha, vi får väl hoppas att det inte händer. Jag har, trots allt, gjort i ordning några matlåda – så att det finns. Det känns ovant.

Under de här 2 veckorna jag varit hemma har vissa psykiska problem blivit värre, även trauma-triggers. Det gjorde det inte bättre att det var en kille som kollade på mig i flera minuter på ett fönster några våningar upp när jag stod och ”vapade” kvällstid – två kvällar i rad. Obehagligt. Nu vill jag inte gå ut just där. Tur att det finns andra utgångar här… Hur tänker ni om ni blir stirrade på – av främlingar? Varför tror ni att folk kollar?