Det känns som om det har varit en lång dag. Jag gick upp tidigt för att ge mamma frukost på sängen kl 6, för att hon fyller år idag – grattis till henne! Sedan kröp jag tillbaka i sängen och sov en stund tills pappa jagade upp mig. Några timmar efter det åkte jag till jobbet. Jag vaktade i ett rum med bara en person i, så jag satt still i 4 timmar. Jag förstår allvarligt talat inte hur jag klarade av det. Tur att jag köpte lunch innan, annars hade jag blivit väldigt hungrig. Ett plus var ju att jag tog med mig en banan till mellanmål också.

När jag hade jobbat klart var jag helt slut. Det är så jobbigt för mig att ta mig ut ur rummet på grund av tvånget. Jag kollar flera gånger att jag har med mig alla saker och att dörren är låst. Dessutom skulle jag lämna väskan till tentan också. Då kollar jag att allting finns i väskan en gång till (och vill bara lägga mig ner och gråta för att jag är så psykiskt trött).

Nu är jag hemma i lägenheten. Jag nyss ätit middag samt pepparkakor med brieost, love it!

/Y,

Bild tagen för några dagar sedan.

Imorgon ska jag vara med pappa efter att jag har varit hos sjukgymnasten. Just nu känner jag mig väldigt ångestladdad när jag tänker på det. Morgondagen. Jag ska upp tidigt, vilket betyder att jag måste ställa väckarklockan (de som läser min blogg vet att jag har tvång kopplat till det). Det värsta med kvällarna innan jag ska upp tidigt (så pass tidigt att jag måste ställa väckarklockan) är att jag alltid skjuter upp sänggåendet. Tyvärr är det så. Jag är rädd för att möta tvånget. Klockan är strax efter 23. Snart ska jag i alla fall försöka packa mina saker och sedan påbörja projektet att gå och lägga mig.

/Y,

Jag känner mig väldigt seg efter ha gått och lagt mig sent i natt. Det verkar vara helt omöjligt att gå och lägga sig i tid – och dessutom ta sig till sängen. Med alla tvång och upphakningar jag jämt får, antar jag att jag får använda som förklaring.

Trots tröttheten kan jag inte gå och lägga mig. Jag väntar på att en kompis ska höra av sig. Vi ska ses i morgon, men jag vet inte vilken tid. Problemet ligger hos mig. Acceptans, acceptans, acceptans. Det här är förmodligen något jag kommer att tvingas leva med hela livet, så jag får väl helt enkelt lära mig ett sätt att hantera det (utan att behöva må skit).

/Y,

Konstiga händelser gör mig misstänksam.
Mot allt.
Förmodligen bara inbillning.
Ångest, ångest, ångest.

/Y,

Jag mår skit och just nu vill jag inte leva. Allting känns jobbigt idag, men jag måste ringa till Stadsdelsförvaltningen – bara för att jag måste. Jag får helt enkelt tvinga mig. Hoppas att jag mår lite bättre efter att ha ätit lunch.

/Y,

Nu sitter jag här igen. Klockan är snart på 2 och jag ska upp kl 8 – ska gå på möte med sjukgymnasten. Jag vill verkligen med täcken, filtar och kuddar i sängen (och somnade till Friends, såklart), men jag kan inte! Jävla vidriga tvång. JAG ORKAR INTE LEVA MED DEN HÄR FUCKING SKITEN!! Ingenting hjälper ju heller – inte tillräckligt mycket i alla fall. Jag är arg, trött, ledsen, frustrerad och handlingsförlamad. Badrummet, spisen, dörren, väckarklockan – jag hatar er! Gå och dö.

Det här är så överväldigande, men nu ska jag i alla fall göra ett tappert försök.

/Y,

Jag har svårt att veta vad jag ska skriva just nu, men det känns som om jag bör skriva något.

Dagen började med en överväldigande trötthet, men jag tog mig iväg på mitt DBT-möte i alla fall. Det gick väl helt okej, tror jag. Jag vet inte vad jag ska säga mer. I skrivandets stund minns jag inte mycket av vad vi pratade om.

Efter mötet kom pappa hem till mig. Jag skulle följa med hem till familjen, så jag fick skjuts med honom. Han flippade ur, eftersom det var så stökigt hos mig. Jag började gråta, som vanligt. Det finns helt enkelt ingen ork kvar till att städa just nu. Jag åt lunch precis då, men efter det så ville jag inte äta mer (pappa fick mig dock att äta lite mer senare).

När vi hade varit hemma ett tag (i familjens hus) blev det strömavbrott. Det blev till att tända massor av ljus. Det blev väldigt mysigt, faktiskt. Strömavbrott är inte helt fel.

Nu går Forrest Gump på TV. Jag har sett den många gånger, men efter att ha tittat i några minuter rinner tårarna redan. Som vanligt.

/Y,

Efter mitt möte på ätstörningsenheten idag skulle jag lösa min Rihanna-biljett mot pengar. Det skulle göras på samma ställe som man hämtade ut biljetterna, så Y fick ge mig en vägbeskrivning.

När jag väl kom till ATG-ombudet vägrade de lösa min biljett mot pengar. Jag förstod inte riktigt varför, men troligtvis för att den var lite skrynklig. Hur som helst, de sa att jag behövde gå till ett ticnetombud för att kunna få pengar för biljetten. Otrevliga var de också, usch och blä.

Jag var verkligen tvungen att få ut dessa pengar – maten,  toapappret och bindorna var slut. Typiskt att mensen skulle komma just idag. Inte så viktig information, jag vet. För dessa pengar gick jag runt på hela Centralstationen och gick ner mot T-centralen. Där fanns ett till ATG-ombud, så jag gick in dit och frågade efter vägen. Då sprack det. Jag kunde inte lyssna – tröttheten och hungern hade tagit över. Jag gick snabbt ut ur affären och gick ner på en lite mindre gata och grät. Lite senare pratade jag med mamma, som sa att pappa kunde överföra lite pengar så länge. De ska jag givetvis betala tillbaka när jag får pengar.

Jag köpte en tomat- och mozarellapizza på Coop. Godis blev det också och dessutom lite andra nödvändiga saker.

Nu är jag hemma. Helt slut.

/Y,

Jag mår verkligen skit just nu och har ingen aning vad mer det finns att säga.

/Y,