Bloddräkta rosor beblandas med daggkåpornas droppar.
Den glödande solens frostiga strålar mot den dånande marken.
Vita själars skuggor vandra i den dova urskogen.

Gong-gongen slår …

Pilgrimsfärden har bara börjat.

Hennes läppar äro röda,
hennes armar blöda.
Hennes hår äro rött,
hennes leende äro sött.
Hennes blick äro röd,
hennes kropp äro död.
Hennes liv äro slut,
hennes kliv är bara ett substitut.

Frostvita symptom skrivs ner med blodet. 
Pennan doppas i sockret.
Siffror och bokstäver på samma ställe,
vid varje tillfälle.
Svarta droppar kaffe mot det vita pappersarket,
någonstans finns knarket.
Ut från en terapisession,
med en svår depression.
Solen lyser på fönsterkarmen,
håller saker och ting hårt om barmen.

När livet är skit,
du kan inte hitta dit.
Till lyckan,
du får stödja dig på kryckan.

När livet är svårt,
till och med för hårt.
Ska du sjunga en sång,
istället för att sitta ensam på en frostig perrong.

Världen ser ut så här,
det kan man kalla misär.
Så mycket lidande,
en hel del kvidande.
Alla dessa orättvisor,
gör allt till flisor.
Om det ens finns någon framtidstro,
det är bara att följa en bro.

Glödande händer,
städer i bränder.
Högar av kol,
häxor bränns på bål.
Himlen är full av rök,
på gatan hörs stök.
Allting står i lågor,
det äro plågor.

Blod som droppar,
tomma koppar.
Någon skvätt kaffe kvar,
även om man önskar att man satt i en bur.
Mediciner som delas ut på speciella tider,
även om det svider.
Vida väggar som ger i från sig ett skri,
ifrågasätter vem du vill bli.

Natten är klar,
i såren finns det var.
stjärnorna lyser,
flickan fryser.
Hennes hår täcker hennes rygg,
även om hon själv är väldigt skygg.
Hennes siluett äro skör som glas,
ty den kan lätt gå i kras.

I den underjordiska gången,
hörs den hjärteskärande sången.
Fåglarna kvittrar på perrongen,
du får ej höra följetången.

När orken inte finns där.
När allt bara finns där och tär.
När blodet inte slutar rinna.
När ångesten får vinna.
När det är nära att ge upp,
startar din hjärna en kupp.
När solen visar sig, 
visar den vägen dig.

Ser du stjärnorna,
som lyser som lantärnor?
Ser du blod,
som rinner som en flod?
Ser du hopp,
som ryms i en kopp?
Ser du svampar,
som ibland krampar?
Ser du livet,
då du ibland tar klivet?

Inte ens det sköraste porslin,
kan få hjälp av terapin.
Bortom himlen finns kanske en annan värld,
där man inte är lika tärd. 
Man får stjärnorna tro,
istället för att hoppa från en bro.
Glas som går i kras,
du blir en annan slas. 
Ta en klunk från en burk,
du är inne i samma lunk.

Himlens svarta uppenbarelse.
Isande stjärnor mot blodröda stänk.
Den håliga månen vakar över den dimmiga atmosfären. 
Daggigt gräs mot fuktig jord,
man finner ej ord.

En kvinna hoppar från en bro,
inget hopp – ingen tro,
Ett plask hörs i detta mörka hav,
en ilsken doft av sav. 
Hon hade tyckt att vet inte varit värt att leva,
det var ingen idé att treva.
Solen går i moln och regnet öser ner,
aldrig denna kvinna igen ser.

Blodröda läppar och svarta tårar mot den kritvita kudden. Landstingsfilten ligger sparkad vit fotändan. Hon är iförd en nattskjorta. En mardröm gjorde att hon vaknade. Ölburkar kastades mot henne och hennes mamma vandrade runt i den nedfallna lägenheten. 

Hennes mamma var i dagsläget död och hennes pappa dog när hon var liten. 

Hon kramade kudden hårt. Den är svettig. Det brukar kudden alltid bli när hon sover. Varje natt har hon mardrömmar, har inte sovit en natt igenom på månader. Hon ringde på personalen och bad om mer medicin. Den lugnande tabletten föll ner genom hennes strupe. Hon satte sig i soffan i dagrummet på avdelningen. 

Inte skulle hon sova mer.

Svarta moln seglar i himlens atmosfär,
ingen vet hur mycket på solen det tär.
Snart bryter ovädret ut likt en explosion,
änglarna gör en demonstration.
Regnet öser ner och träffar marken,
även på ungdomarna som dricker öl i parken.
Efter att himlen har klarnat upp,
ställer de svarta molnen till med en kupp.

Ett förkolnat träd pryder änglarnas äng.
Det är som om någon inte skall vara där, som skär.
Ensamheten skaver,  inga bravader.
Änglarna dansar tomhetens vals,
en snara dras runt trädets hals.
Det kände ingen smärta,
visste ej om den hade något hjärta.