hjärnat bultar, mot noternas då,
pulserande, ångor, skrämsel
känslor bortom tomhet, droppar av förvirrade färger
en siluett, metallisk, gör min identitet svävande
ögonglober utan blodig vilja, kaos utan nåd

När ögonen slocknar.

Fast du kanske är närvarande ändå

som metallens syrén
tårar ger upp
dock, filosofins aska
där fasaderna skriker, långsamt
mot förvånade persienner
när kolets krig lyssnar
fast, i botten av allt…

blyerts mot metall
tårar mot asfalt
fimpar mot ett skrik ut
en mjuk barkbit
mot existensen pensel

tunn snö, glittrande
där empatins legering
plockas upp, långsamt,
trevande. Någonstans
när kolet slocknar
elden är oförutsägbar

strängar, svarta av notblad
ekon från scenens inre
skriken – där ångorna grät
bortom publiken, där
kolet tecknar av dimman
jublet pulserar nära trottoaren
fotsteg, mot asfalt – en ovilja
gryningen avvaktar din skugga
precis som notbladet faller, mot
… Och du rör dig i takt till
det du önskar du hade
droppar rör sig neråt

istappar, som flytande syren
tystnaden – ett tomt, rött hål
emotionernas slag mot mitt inre
tranan exploderar eller skriker, om
fotstegen mumlar något vertikalt
klot lyfter från existensen, långsamt
fast, i vimlet av flyktens hjärta
är allt som vanligt
en tyst kliché
pulserande, av

tränger genom, rött
dimman viskar kol, metall, ström
glaset skriker, som avtrycken på själen
rökelsen – mönstret skär genom luften
melodin, som ångor mot lugn
tårars tempo, höghusens energi
fast kolen ritar spår, som är odefinierbara

den vita natthimlen lämnar spår

av ett förflutet av terpentin

bortglömda historier gömmer sig

gatlyktornas tårar, exalterade

kajal rinner ut, förbi antändande droppar

tomma fönster med en ynka sanning

när förväntningarnas tåg

gong-gongen sjunger vidare på slitna noter

Stjärna, svart

Rosa regn

Faller, öronbedövande

Det gula skriker

Låt det vara, lämna

Skrivmaskinen lämnar avtryck

Kol, smetar, en skala

Pendeln faller runt hörnet

rosa glitter forsar längs stuprören

änglarna dansar förnekelse

vattenpölarnas reflektion

försöker vidröra, sanningen

där tårar droppar

långsamt, effektivt

blodet rinner via flykten

du glömde din följeslagare, känslomässigt

runt hörnet, väntar

dova skuggor, metalliska

persiennerna bultnade

fordonstrafik, mot rött

på väg mot

nonsens, mot grönt

viskande gatulyktor, mot allt

passage, ekot mot dig

fast tystnaden letar

fotsteg i gråskala rör sig

det du en gång var

droppar, genomskinliga

av hav, himlen när den gråter

skrikande gatulyktor

ljuset svider mot metall

aska faller mot glömska

där ensamheten frodas

långsamma steg, trevande

en själ av tröst, oro

där nuet blir för verkligt

då gräset drunknar

i, din gråskala

där blått vill dig väl

faller

bitar från det

som var, svarta

viskande röster

med rinnande sinne

där blödande droppar

föll, en vinröd kontrast

splitter i pölen

ruinera existensen

där står du kvar

med spegeln i ögonvrån

gråtandes, förbi

ty, det var yta

du var glas

precis som blodfläckar

mot kaosets tårar

nästan där allt

speglande trämöbler

där existensen ledsnade

vinröd flyktkänsla

hoppet, som tidningspapper

i en glaskula, en hinna

fast, du fanns ändå

godstågen flyter längs trottoaren

dina hjärtslag bultar mot glödande glas

precis som gårdagens ångestdrypande sanning

ditt eget eko försvinner 

då ditt mörker blottas mot djup metall

du skriker, där perrongen skakar

i takt med din kropp, som 

blir ett med vinden, ljusblått

liksom färgen på dina ögon, ty

tysta tårar letar sig igenom

den tröga, förbannade luften

tills bommarna går ner igen