i det sammetsrosa hörnet

bakom gråtens balkong

där du ser parken

som att drunkna

i känslornas vakuum 

där man låtsas grått

baren där du fanns i vimlet

där ditt öga vått, blått

vem vet, där dina ögonfransar

mosar ner din skuld

precis då 

den sönderkrafsade porten

stängs, då kolet ritar dåtid