När jag får utbrott över någonting över en förändring eller någonting som jag inte klarar av att göra känner jag mig otroligt ensam och annorlunda. Då hatar jag mig själv mer än vanligt. Jag gråter, kan inte andas. Jag gillar inte att erkänna det, men jag slår mig själv – det är går knappt att kontrollera. Jag rycker/drar ut hår, så kallad trichotillomani – förut har jag haft mycket svårare problem med det. Nu är det mest stress och ångest som utlöser det beteende.

Det här låter kanske överdramatiskt för er, men varsågoda – här har ni verkligheten bakom mina utbrott. Jag har i alla fall kommit ur det värsta av mina självskadebeteenden. Jag har väldigt svårt att kontollera mina impulser när jag är mitt inne i ett utbrott. Fast det är nog en bedömningsfråga vad som räknas som självskadebeteende och inte.

Jag har haft ”utbrott” sedan jag var lite. Dunkar huvudet i väggen, gråter okontrollerat, får panik. När jag gick i låg- och mellanstadiet blev jag utkastad från lektioner på grund av detta. När jag blev äldre lämnade jag klassrummet så fort som möjligt. Mina medstudenter har nog alltid varit osäkra hur de skulle bemöta mig, om ni förstår vad jag menar. Tror jag i alla fall.

Nog är jag fortfarande upprörd om hur jag blev bemött när jag var barn, eller ja, i allmänhet. Fast man kan inte ändra på det förflutna, om det som hänt. Tyvärr blir det säkert värre om man försöker förtränga det. Det är bättre att acceptera det, fast det betyder inte att man behöver gilla det.