Det gick bra på Dynamo i dag, men senaste timmarna har varit sådär…. Ibland vill man inte bli påmind eller kontaktad. Låt mig vara.

Jag känner att orden faller mellan fingrarna eller hur man nu ska säga. Nu känner jag mig ganska frustrerad. Jag vill inte vara ett med tankarna. Hejdå, dra åt helvete.

Att tankarna äter upp en är nog en klyscha i den här bloggen, i alla fall.

Har ni känt så någon gång? Att ni är FÖR medvetna om era tankar, så att de ger er ångest? Vore intressant att veta och kanske diskutera.

Just nu kämpar jag med att fly, alltså på ett konstruktivt sätt. Innan jag blir uppäten av, ni vet, tankarna – funderingarna. Skuggan förföljer mig rätt ofta. Den där hinnan av ovisshet, precis innan oron utvecklas till ångest. Ibland greppar den hungriga ångest en hårt. Det är som en parasit. Gör ingen nytta.

I folkmun gör man ingen skillnad på oro och ångest. Jag ska förklara skillnaden för er. Oro är en känsla. Ångest är ett tillstånd, som eventuellt kräver behandling om man fastnar i det.

Varför kan man inte klippa sönder skuggor som denna?