Nu funderar jag på vad som är mest känslomässigt jobbigt för mig – att tvingas vara hemma eller att tvingas springa runt ute. Det finns nog inget enkelt svar på det.

Dagarna, just nu, ser lika ut – rutinmässigt. Sedan allt kring. Jag vet inte. Som vanligt – frustration.A Min ständiga följeslagare. Jag börjar känna mig rastlös, eller – så har jag känt i några dagar. Allt känns luddigt, går inte att ta på. Själva hinnan. Jag är, i princip, symtomfri, men ändå. Min hjärna ser förändring som en katastrof, tills jag får landa i det. Sedan kan jag ta ställning.