Det har varit tyst när ett tag – kanske något inlägg då och då. Mestadels har det berott på måendet och dålig inspiration, eller hur man nu ska beskriva det. Jag går från depression till överaktivitet hela tiden i stort sett. Måendet är kaos och jag vet varken ut eller in – någonstans. Mellan tvivel och ensamhet – oavsett om den är frivillig eller inte. Fast i bland känner man sig mest ensam om man är bland folk. Livet som jag lever kommer alltid att vara annorlunda, men det betyder inte nödvändigtvis att det är negativt. Ibland gör saker väldigt ont. Psykisk smärta finns nästan alltid i mig.

Mina diagnoser (främst bipolär sjukdom och Aspergers syndrom) är dock inte det enda som har varit kaotisk. Även relationen till mig själv. Min kropp. På fredag kväll till lördag eftermiddag var jag på kryssning med några från boendet. Det fanns ingenstans där jag kunde använda min vape, så jag fick gå till rökrummet. Plötsligt säger en man till mig: Får man röka om man är gravid? Då gick det sönder i mig. Jag skrek vad och allt jag ville och avslutade med att säga att han var en idiot innan jag lämnade rökrummet.7

Självmordstankarna började eka i huvudet. Lösa tankar som forsade genom kroppen. Inuti mig. Skräcken för mitt psyke, min fysiska kropp och mannens ord. Det är inte första eller andra gången. Det är över 30 gånger som okända personer har sagt så till mig. Jag blir lika knäckt varje gång. Varje dag är en kamp. Ibland varje timme. Har jag tränat i dag? Har jag ätit bra mat? Är min mage svullen? Kommer någon att fråga om jag är gravid? Ser jag smal ut? Ser jag tjock ut? Hatar alla mig? Är mina tuttar för stora? Är de hängiga? När i helvete ska jag sluta ha ångest?

Måste också tillägga att det finns personer som är helt fantastiska också. Hjärta på er