Efter mitt möte på ätstörningsenheten idag skulle jag lösa min Rihanna-biljett mot pengar. Det skulle göras på samma ställe som man hämtade ut biljetterna, så Y fick ge mig en vägbeskrivning.

När jag väl kom till ATG-ombudet vägrade de lösa min biljett mot pengar. Jag förstod inte riktigt varför, men troligtvis för att den var lite skrynklig. Hur som helst, de sa att jag behövde gå till ett ticnetombud för att kunna få pengar för biljetten. Otrevliga var de också, usch och blä.

Jag var verkligen tvungen att få ut dessa pengar – maten,  toapappret och bindorna var slut. Typiskt att mensen skulle komma just idag. Inte så viktig information, jag vet. För dessa pengar gick jag runt på hela Centralstationen och gick ner mot T-centralen. Där fanns ett till ATG-ombud, så jag gick in dit och frågade efter vägen. Då sprack det. Jag kunde inte lyssna – tröttheten och hungern hade tagit över. Jag gick snabbt ut ur affären och gick ner på en lite mindre gata och grät. Lite senare pratade jag med mamma, som sa att pappa kunde överföra lite pengar så länge. De ska jag givetvis betala tillbaka när jag får pengar.

Jag köpte en tomat- och mozarellapizza på Coop. Godis blev det också och dessutom lite andra nödvändiga saker.

Nu är jag hemma. Helt slut.

/Y,

Jag mår verkligen skit just nu och har ingen aning vad mer det finns att säga.

/Y,

En morgon fylld av ångest.

Jag hade tänkt att jag skulle ta mig till mina föräldrar idag. Det innebär också att jag måste diska och plocka undan lite här innan jag åker. Disken har jag skjutit upp i flera dagar nu, så i stort sett alla köksredskap är smutsiga. Detta är så typiskt mig, men det är väl bara att ta tag i skiten igen.

När jag väl ska hemifrån så tar tvånget över. Jag orkar inte, men jag måste utmana detta om det någon gång ska kunna ge med sig.

Nåja, nu är det väl dags.

/Y,

Klockan är efter midnatt. Denna kvällen har präglats av ångest.

Flashback:

Jag sitter på bussen hem. Ångesten drar sitt kvävande täcke över mig. Stryps, gör allt gör att jag inte ska kunna sortera tankarna. Självdestruktivitet är det enda jag kan tänka på. Jag vet att jag måste gå förbi affären för att köpa mjölk, även fast jag inte orkar – annars måste jag dricka äckligt te igen (utan mjölk). När jag går genom dörrarna till affären får jag en impuls att köpa något vasst, men försöker att skaka av mig tanken. Jag går bara in och tar med mig mellanmjölk och Ballerinakakor till kassan – betalar och går ut. Hem till den så kallade tryggheten.

En kalldusch senare dricker jag en kopp te och äter upp hela kakpaketet. Jag kryper ner under täcken och filtar. Kan inte andas, fryser, skakar. Trots det somnar jag efter en stund. När jag vaknar 2 timmar senare tog jag en till kalldusch. Det kändes lite bättre då – trodde jag. Jag har verkligen försökt använda mig av DBT-färdigheter och och även tagit sobril, men det har inte hjälpt så mycket. Jag har slagit mig själv flera gånger. Det var ett tag sedan det kändes så här tufft – just med ångesten. Nedstämdheten är överväldigande. 

~~~~

Under kvällen har jag ätit middag – makaroner, tomatsås med oliver och tonfisk. Sedan har jag ätit en massa popcorn, som jag faktiskt lyckades att inte bränna den här gången.

Imorgon väntar disken. Blä.

/Y,

Nyss upptäckte jag att killen (som jag har träffat några gånger för ca 1-2 veckor sedan) har tagit bort mig från facebook. Haha, stackars mig liksom! Nej, men alltså … Grejen var att jag bara slutade svara på hans sms när jag upptäckte att jag var totalt ointresserad av honom. Skönt att han förstod vinken i alla fall – jag hade inte förstått någonting om någon gjorde så mot mig. Tydlighet har jag stort behov av, men jag skiter fullständigt i det när det gäller andra. Jag känner mig hemsk. Han hatar mig säkerligen – och det är befogat.

Bu fucking hu!

/Y,