Dagen började med ett möte på MISA. Jag var lite försenad till mötet. Tvångstankarna och tvångshandlingarna höll mig kvar. Jag får alltid ångest över att komma för sent, även om det bara är några minuter. Dessutom tycker jag att porttelefonen är jobbig, för jag förstår inte hur man ska göra för att komma in. Därför ska jag sms:a den arbetskonsulent jag har möte med, så att de kan komma och öppna. Det gick inte att sms:a med min mobil idag, så jag var tvungen att starta om den för att det skulle fungera. Hur som helst – på mötet fick jag läsa igenom en rapport som en av mina arbetskonsulent hade skrivit. Den handlade om vad som har hänt sedan jag började på MISA, så jag skulle bara säga om det var något som inte stämde. Sedan pratade vi en del om allt möjligt.

Idag har jag spenderat några underbara timmar med Ylle. Vi åt lunch och sedan köpte vi glass och åt den i solen. Ja, med solglasögonen naturligtvis. Jag hatar att vistas i solen om inte brillorna är på. Det blev en del tittande i affärer, men inte för mycket – då blir det bara jobbigt. Himla trevligt hade vi i alla fall.

På vägen hem blev min ångest skyhög. Bakom mina solglasögon rann svarta tårar. Varför kunde jag inte vara hemma? Jag ville gråta ut, för allt vad livet innebär. Väl här, hemma, har jag gråtit mycket. Just nu känns det som om jag aldrig kommer att få må bra, men hoppas innerligt att det inte stämmer. Jag ska försöka våga tro på det.