Det kan tyckas glittra mellan husväggarna, men skuggorna vilar tysta mot gnistrande metall.

Nu sitter jag i min kontorsstol, för ovanlighetens skull. Nästan alltid brukar rumpan falla ner i soffan eller sängen, men laddaren till datorn är här. Laddarens känslor förblir ignorerade.

Helgen är nästan slut och i morgon är det studiebesök med jobbet. Det blir sovmorgon, som man så förvirrande – kallar det. En del är morgonpigga eller oförmögna att sova lite längre. Det enda jag oroar mig för är huruvida jag kommer att sova tillräckligt, även om jag har börjat sova bättre på sistone. Man vet aldrig om man kommer att vrida sig i sängen, stirra framför sig och lyssna på låtar som väcker känslor.