Tystnaden vandrar, disträ, genom dryg asfalt
tankar, en bubbla av inre skrik
tegelröd ovisshet rör sig genom staden
blått hav exploderar, detaljerat – ur enstaka perspektiv
filosoferna bråkar, längst gnistrande hopp – mot hörnet
ytliga fraser utbyts av det som finns kvar av vattenfallet
tunna, viskande musiker ekar i tunneln – kaotiskt, fallande, likgiltigt
explosionen av kulörer reflekteras av ängen – täckt av gyttja
Genom den metalliska grinden tar valörerna över

perspektivlöst.