Är det någon bakom mig? Jag vet inte. Förmodligen inte. Uteplatsen är tom. I morgon är det måndag. Då kommer nog dagisbarnen tillbaka. Jag gillar barn, men så många som det är utanför dagisbarnen gör mig knäpp, Dessutom dömer de allt man gör.

Varför kan det inte bara vara tyst? Jag gillar bara ljud som jag väljer. Musik. Det hjälper mig genom natten. Jag har en bättre period, sömnmässigt, den senaste perioden. För det mesta. Ibland har jag svårt att somna in. Ibland tar det ett par timmar. Det är väldigt stressande.

Min högra fot hade jag problem med i början av veckan. Det är bättre nu. Om ett tag kommer mamma och pappa hit, för vi ska kolla lite på mina skor. Jag gör en del uppenbara misstag, när det kommer till det mest basala. Ni vet – det här med detaljer och helheter. Den här klassiska delen av Aspergers syndrom. Själva problematiken. Man ser detaljerna, men missar lätt helheten.

I morgon ska jag äntligen tillbaka till Dynamo. Jag blir lätt ur balans om jag är ledig för länge, på något sätt. Fast för mig räcker det att vara ledig någon vecka. Till och med det är för mycket. Ibland är en helg för mycket. Det varierar. Jag läste ett blogginlägg om egentid på Sweetwords by Mirre och tänkte på vad det är för mig. För mig är det inte egentid om jag inte får vara ensam. Med musik, en TV-serie, en bok, en annan text. Egentid – vad måste det vara för dig?