Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men ändå fortsätter fingrarna fladdra över tangenterna. Som om det inte fanns någon morgondag. Det förväntar man sig – men kan man verkligen vara säker? Realistiskt sätt kommer det att vara så, men man vet ingenting om det som inte har hänt.

Det känns som att jag har haft Kent i bakgrunden på i timmar nu. Inte mig emot. Det gör ingenting. Rätt lugnande. Jag förstår egentligen inte varför folk tycker att deras låtar/texter är ”deppiga”. Okej, ett fåtal är det. Möjligtvis. Fast jag tycker att många av deras låtar har mycket tempo. De flesta är också jävligt bra.

Det känns som nättidningarna har en tävling om vem som lägger upp den mesta flippade nyheten. Eller vem som får mest ”klick” på sociala medier, som Facebook och Instagram. Alla näthatskommentarer. Varför kan folk inte bete sig på nätet? Sluta trakassera, diskriminera, hota, mobba, förnedra. Ni skrämmer människor till tystnad. Det börjar kännas som en trend. En helt flippad trend.