11 måndag Feb 2019
Etiketter
Sedan E tog livet av sig har jag vankat av och an i en djup depression. Det slutade ju inte med det, men jag hänvisar till ett av mina senaste inlägg ”Sorg, misshandel och annat kaos”.
Nu tror jag att jag har fått lite distans till det som hänt. Lite i alla fall. Jag känner mig inte deprimerad på samma sätt längre, vilket är en lättnad. Dock finns det en del omständigheter som gör att jag inte mår så bra ändå, men det är ok med måendet för det mesta.
09 lördag Feb 2019
Posted in Psykisk (o)hälsa - Mental illness, Träning
I går och i dag har jag mått lite bättre. Inte för att det jag varit med om på sistone har blivit bättre, utan jag har väl fått lite distans till det – antar jag. I onsdags var jag på gymmet med A, vilket faktiskt gick väldigt bra. Det kändes också bra i kroppen.
Efter frukosten i morse tog jag mig också till gymmet!
24 torsdag Jan 2019
Etiketter
Aggressivitet, Bipolär, Depressivitet, Irritation, Kaos, Misshandel, Sorg
Hej på er – IGEN!♡
Jag har lyst med min frånvaro i över en månad nu. Tystnaden bryts NU!
Den 17 december 2018 gick en av mina närmsta vänner bort i självmord… Jag vet inte vad jag ska säga om detta egentligen, fast jag måste säga något. Hela min värld rasade samman och jag ifrågasatte livets mening. Det finns inte ord för hur mycket jag saknar henne. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt.
4 dagar senare åker jag till Gran Canaria med familjen. Hela världen känns kaos. Kommer jag kunna njuta av att åka bort? Jag missade begravningen, men jag skickade blommor med en poetisk text till hennes familj. Tack alla familjemedlemmar för allt stöd. ♡
Drygt 2 veckor efter att vi kom hem blev jag misshandlad och polisen kom. Jag har varit rädd, arg, ledsen och har känt ett ekande kaos.
Förutom detta har jag också problem med Försäkringskassan. Jag orkar inte ens gå in på detta…
En av de jag litar på mest i personalgruppen på LSS-gruppboendet ska sluta. Han ska kanske jobba någon gång i månaden eller så.
De senaste halvåret har jag haft 2 depressioner. Nu, de senaste dagarna, har jag mått lite bättre. Jag försöker sikta framåt, men det är inte alls lätt efter att allt detta hänt…
07 fredag Dec 2018
05 onsdag Dec 2018
Etiketter
I går kväll höjde jag (I samråd med läkare) seroquel tillbaka från 300mg till 400mg. Det känns redan lite bättre! Så nu hoppas jag på detta
PS. Enormt Grattis till mamma som fyller år i dag♡ DS
03 måndag Dec 2018
Etiketter
För 3 veckor sedan bestämde jag med min läkare på psyk att serquel skulle sänkas från 400mg till 300mg. Som ni förstått så har det spårat. Jag mår nästan aldrig bra. Snarare skit. Om jag är med någon vän eller familj kan det vara lite bättre.
I morgon har läkaren telefontid, så då ringer jag och berättar. Han sa ju dessutom att jag skulle ringa om psyket blev påverkat av sänkningen.
Jag får väl kämpa på till i morgon bitti då. I dag bad jag om skjuts till gymmet. Inte heller det fick mig att må bättre.
Just nu känns saker och ting hopplöst
30 fredag Nov 2018
Etiketter
De senaste 2 veckorna (sedan Seroquel sänktes från 400 mg till 300 mg) har jag mest mått dåligt. Jag brukar ju föra stämningsdagbok. Enligt den är det tydligt att det har med medicinsänkningen att göra. Delvis kan det också bero på att jag tycker det är jobbigt att filminspelningen är slut – att jag inte har vant mig vid att det är så.
I dag tvingade jag mig iväg till gymmet och most photos. Väl på plats på most photos orkar jag inte komma i gång och blir förbannad inombords. Jag tänker gå tidigare i dag, för jag ska träffa pappa. Just nu kan jag ändå inte koncentrera mig ändå, så skitsamma.
11 söndag Nov 2018
Posted in Psykisk (o)hälsa - Mental illness
Etiketter
Sedan vi hade avslutningsfest med produktionsteamet har jag inte mått bra. I går varjag bara vaken i 8 timmar, för att sedan sova 14 timmar till i dag. Under dagen har jag mest känt mig trött. Jag tog med gymväskan till stan och hade tänkt träna innan jag åkte för att fira fars dag med familjen minus J. Fast det blev ingen träning…
Hoppas att jag mår bättre i morgon. Mår skit…
01 måndag Okt 2018
Ibland känns det som att jag är fast i min egen bubbla. Ångesten väntar förgäves på att komma dit. Folk tror att jag mår ”bra” nu, men jag vet inte
Så fort förändringar sker, så blir jag förbannad inombords. Där tårarna rinner och alla trauman väntar på att formas till ord. Fast jag vågar inte berätta. Vågar jag någonsin?
Rastlösheten gör sig påmind ofta. På tunnelbanan, så fort någon går för långsamt före mig. Jag tror inte att det handlar om just det. Människor kan vara skrämmande. Faktumet att jag inte förstår dem. Jag förstår mina vänner och familj delvis, men inte fullt ut. Det känns som att jag är från en annan planet. Det må låta klyschigt, men är dessvärre sant.
Jag minns en kolteckning jag ritade med kol för flera år sedan. Armar och händer som försöker tränga sig ur en ögonglob. Är det verkligheten tro? Varför skriker jag men ingen hör?
Nu är ett sådant ögonblick då verkligheten kommer i kapp. Jag sitter och ”ångar” (tolka: vape) i min säng. Nyss nybäddat med mina helt nya lakan från Ikea. Det smärtar mig dock att otroligt många andra har samma lakan. Varför har jag alltid behovet av att vara unik? Jag är det på mitt sätt. Är det hela sanningen? Känner någon lite av det jag känner? Om ens en gnutta. Inte vet jag.
Min irritation är lättväckt. De senaste månaderna har jag varit mer förbannad än vanligt. Jag är rädd för konflikter, som vanligt. Flykten är något vardagligt numera. Från mig själv. Från min psykiskt sjuka (läs: bipolära) hjärna. Jag är ständigt rädd för att insjukna i ett skov igen. När jag blir stressad hörs alla intryck i vardagen högre än annars. Jag är trött på att leva i förnekelse.
Hörs jag lika mycket som du? Är jag värd något?
24 måndag Sep 2018
Etiketter
I morse kl 8:45 skulle jag göra ultraljud på buken. Som ni vet så har jag haft ångest över min svullna mage länge nu och det är andra gången jag skannar den. Eller så. Första gången visade det sig att jag hade stora förhårdnader k hela tjocktarmen. Så nu får vi se – andra gången gillt! För övrigt så mår mina inre organ bra i alla fall som tur är. Dock har jag inte fått en riktig bajskorv på månader… Bara små klumpar. Nu fick ni veta det, haha…
Någon som har råd/input? Vad ska jag göra? ♡
05 onsdag Sep 2018
24 fredag Aug 2018
Posted in Psykisk (o)hälsa - Mental illness
Etiketter
22 onsdag Aug 2018
Etiketter
Det har varit tyst när ett tag – kanske något inlägg då och då. Mestadels har det berott på måendet och dålig inspiration, eller hur man nu ska beskriva det. Jag går från depression till överaktivitet hela tiden i stort sett. Måendet är kaos och jag vet varken ut eller in – någonstans. Mellan tvivel och ensamhet – oavsett om den är frivillig eller inte. Fast i bland känner man sig mest ensam om man är bland folk. Livet som jag lever kommer alltid att vara annorlunda, men det betyder inte nödvändigtvis att det är negativt. Ibland gör saker väldigt ont. Psykisk smärta finns nästan alltid i mig.
Mina diagnoser (främst bipolär sjukdom och Aspergers syndrom) är dock inte det enda som har varit kaotisk. Även relationen till mig själv. Min kropp. På fredag kväll till lördag eftermiddag var jag på kryssning med några från boendet. Det fanns ingenstans där jag kunde använda min vape, så jag fick gå till rökrummet. Plötsligt säger en man till mig: Får man röka om man är gravid? Då gick det sönder i mig. Jag skrek vad och allt jag ville och avslutade med att säga att han var en idiot innan jag lämnade rökrummet.7
Självmordstankarna började eka i huvudet. Lösa tankar som forsade genom kroppen. Inuti mig. Skräcken för mitt psyke, min fysiska kropp och mannens ord. Det är inte första eller andra gången. Det är över 30 gånger som okända personer har sagt så till mig. Jag blir lika knäckt varje gång. Varje dag är en kamp. Ibland varje timme. Har jag tränat i dag? Har jag ätit bra mat? Är min mage svullen? Kommer någon att fråga om jag är gravid? Ser jag smal ut? Ser jag tjock ut? Hatar alla mig? Är mina tuttar för stora? Är de hängiga? När i helvete ska jag sluta ha ångest?
Måste också tillägga att det finns personer som är helt fantastiska också. Hjärta på er
13 måndag Aug 2018
Posted in Psykisk (o)hälsa - Mental illness
Etiketter
Senaste veckan (kanske innan också) har jag inte mått så bra. Jag har stundvis varit väldigt deprimerad. I dag är jag inte så nere, men arg och frustrerad däremot. Jag mår inte bra nu heller, men jag kan i alla fall prata. Om jag är för nere klarar jag knappt av att prata och förklara hur jag känner. Därav min frånvaro här.
31 tisdag Jul 2018
Etiketter
I över en vecka har jag inte gjort så mycket annat än att träna. Min samtalslista är nästan tom. Denna förbannade värmen får mig att bli utmattad av ingenting.
I dag var jag på MISA (sommaraktivitet). Det var så himla jobbigt att ta sig till och från stan. Det går knappt att andas. Värmen var extrem även på gymmet.
Äh.. Jag orkar inte
07 lördag Jul 2018
Posted in Psykisk (o)hälsa - Mental illness
Etiketter
Det är en sådan dag där jag mår skit – egentligen. Syns det på utsidan? Nja… Inte alltid. Jag känner mig inte förstådd. Bara misslyckad. Det är vissa saker som inte fungerar och jag går inte in på detaljer. Inte just nu i alla fall.
24 söndag Jun 2018
Etiketter
Det här har varit en lång dag och inte fan är den slut. Jag har humörsvängningar som f*ucking vanligt, men dras mycket mer åt det depressiva hållet i dag. Mycket drar ner mig. De som jag trodde var mina vänner. Inlägg på Facebook som jag inte känner igen mig i. Jag orkar inte kontakta någon. Jag vill inte någonting.
Jag är en kvinna med Aspergers syndrom och bipolär sjukdom som känner sig så jäkla missförstådd
11 måndag Jun 2018
Etiketter
Jag känner för att skriva, så jag gör det nu…
När jag skrollade i facebook-flödet ser jag en artikel att barn med autismspektrum är hemma, fast de inte är sjuka eller är sjukskrivna. Jag blir så himla less på skolsystemet. Det är bara anpassat för personer utan diagnos. Bara ca hälften av dessa elever har inte godkänt i svenska, matematik och engelska. Vems fel är det? Det behöver inte vara lärarnas fel – utan det här jävla skitsystemets fel. Visst, det finns både bra och dåliga lärare. Ärligt talat så är det verkligen inte meningen att dessa elever med autismspektrum ska exkluderas redan från början? En del lever ju ensamma även i vuxen ålder – men självklart inte alla.
Det man inte får glömma angående personer med Aspergers syndrom (jag skriver utifrån det, eftersom jag har den diagnosen) är att alla med diagnos är olika. Man kan inte dra alla under en kam (tolka ej bokstavligt). Jag fick min diagnos när jag var 7 år, men vägrade acceptera den tills jag var 20 år. Missförstånd är min vardag. Många missförstår mina ansiktsuttryck. Jag är inte alltid ledsen om det ser ut som det. Eller arg. Om någon tror det (alltså tror fel) känner jag mig kränkt.
Varför? Ingen ska behöva vara hemma från skolan bara för att allt runtomkring tar för mycket energi. Det är så orättvist. Jag har också varit mobbad och/eller utfryst under större delen av skoltiden – grundskolan och gymnasiet. Jag har ofta inte blivit förstådd och inte blivit tagen på allvar – just för att jag är så högfungerande. Grundskolan gick jag ut med bara VG och MVG i alla ämnen. Gymnasiet gick jag ut med VG i snitt. Just på grund av min envishet. Däremot blev jag rejält utbränd, vilket sitter kvar än i dag. Jag har aldrig skolkat i hela mitt liv. Ibland undrar jag – var det värt det?
07 torsdag Jun 2018
Etiketter
I går hade jag ett tänkvärt samtal med M (boendet). Efter det har jag inte riktigt kunnat placera mina känslor…
I dag har jag gått till gymmet och sedan ätit medhavd matlåda.
Nu är jag på väg till ett möte på MISA.
04 måndag Jun 2018
Etiketter
Alkoholmissbruk, Anorexi, Ångest, Bipolär, Självskadebeteende
I dag var det 8 år sedan jag tog studenten. Det är dock inte kopplat till några bra minnen…
Det sista halvåret på gymnasiet hände det väldigt mycket. Jag missbrukade alkohol, hade anorexi, led av ångest dagligen, hade ett självskadebeteende och fick mina första bipolära skov. Vid sidan av detta hade jag ju skolarbetet. Eller man kanske ska säga tvärtom. Alltså att jag hade mina psykiska problem vid sidan av skolan. Kruxet var att inte blanda ihop dessa.
Lärarna på gymnasiet oroade sig. Mina föräldrar likaså. Jag flydde ständigt hemifrån på klubbar eller så åka jag pendeltåg/tunnelbana bara för att fly allt. Ena dag dök jag upp i skolan i skinnkjol, nätstrumpbyxor, urringat och sminkad. Andra dagen kom jag i mjukisbyxor och utan smink. Jag fick ofta blandskov. Det betyder att jag var manisk och deprimerad samtidigt. Jag rullade mig i snön nästan naken och hoppades nästan att någon skulle se.
Den 2 januari 2010 gick jag ut på krogen med två vänner. Jag tog vid den tidpunkten två olika sorters psykofarmaka. Jag drack massor av cider och shots. Sedan minns jag knappt någonting mer. Tydligen blev jag utkastad. När vi skulle hem ramlade jag ner för en brant rulltrappa. Jag åkte polisbil till Maria Ungdom. Dagen därpå var jag för full för att andas i alkolås. Stora delar av min kropp var täckt med blåmärken.
Utöver denna händelse har det hänt massor av händelser som påminner om denna mer eller mindre. Det blev även några turer på slutenpsyk. Bara under detta halvår. Mot slutet av min sista termin på gymnasiet var jag väldigt utbränd och ville egentligen inte leva.
Hela sommaren låg jag hemma i sängen mest. Jag åkte in till stan på behandlingar ett par gånger i veckan.
Trots allt detta gick jag ut gymnasiet med VG i snitt på bekostnad av min mentala hälsa.
DÄRFÖR mår jag inte toppen så här års. Sår som kanske aldrig läker.
Yolanda and her creative scream 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.