Jag tog mig nyligen en titt på Ludmillas blogg (http://ludmilla.se) och tittade på två klipp om mobbning som finns på inläggen Ge inte upp (del 1 och 2). I det första klippet berättar en kille om att han blir mobbad, sedan i det andra klippet får han svar från en tidigare mobbad kille som har kommit vidare i sitt liv. Medan jag såg på dessa klipp funderade jag mycket över hur jag hade det själv när jag gick i skolan.

Båda dessa klipp var väldigt rörande. Jag känner igen mig väldigt mycket i dessa två killar, för jag blev också mobbad/utfryst när jag gick i skolan. Hela mitt liv har jag blivit utpekad för att jag är annorlunda. När jag var yngre och gick på låg- och mellanstadiet var jag nog inte ens medveten om att jag mådde dåligt. Jag trodde att alla hade det som jag och mina tankegångar räckte inte mycket längre än så. Ända sedan jag gick i andra klass i grundskolan har jag oräkneliga gånger gråtit på lektioner för att jag inte har förstått vad läraren egentligen menade. Jag har alltid avskytt förklaringar som är långa och otydliga. Just en av lärarna jag hade betedde sig riktigt illa mot mig, men jag såg det inte – som tur var gjorde mina föräldrar det. Mina klasskamrater tyckte säkerligen att jag var lite underlig. Det gjorde det inte så mycket bättre att jag kunde gå vilse i skolan, fast jag hade gått där i flera år. Jag förstod inte heller varför folk inte alltid ville vara med mig.

Högstadietiden var väldigt jobbig, speciellt den tiden jag vistades i skolan jag hade bytt till. Mina specialintressen blev fotboll och innebandy, eftersom jag hade spelat så mycket hemma och verkligen fastnat. Jag tyckte att det var så kul att jag började att spela båda lagsporterna på min fritid. Tyvärr blev jag aldrig accepterad i lagen jag spelade i. Jag trodde att vi var vänner, men istället blev jag trakasserad på nätet och folk snackade bakom ryggen. Likadant var det i skolan – och tyvärr gick jag i samma skola som många av mina lagkamrater. De enda som stod bakom min rygg till slut var lärarna. Om det inte vore för dem hade jag inte orkat gå kvar på den skolan. Ingen som inte har varit i en liknande situation kommer någonsin att kunna förstå hur mycket jag hatar dessa människor som gjorde så här. Till och med när jag började gymnasiet och såg någon av dem på tåget ville jag bara gå hem och skära mig (det var så jag hanterade min ångest ett tag). Det enda jag kunde skratta åt i skolan (i mitt huvud) var hur mycket smartare jag var än mina idioter till skolkamrater var. Detta kunde jag i alla fall se tack vare mina lärare, även om de inte uttryckte det så.

Gymnasietiden var i alla fall en tid att minnas – på många sätt. Jag fick flera underbara vänner som jag har kontakt med än idag. Själva pluggandet blev jobbigare på många sätt. Det var för mycket på en gång och jag fick mycket psykiska problem, speciellt sista året. På min student mådde jag så dåligt att jag inte visste vad jag skulle göra med mig själv.

I skrivandets stund är jag, efter att ha sett båda dessa klipp, väldigt glad att jag kämpade mig igenom skolan och dessutom klarade det. Jag har flera vänner som har sagt till mig att de tycker att det var imponerande att jag klarade av gymnasiet trots att mitt psyke var så bräckligt. Just då hade jag nytta av en av mina egenskaper som är relaterade till Aspergers syndrom – envisheten. Dessutom hade jag familjen, några lärare och vänner som stod vid min sida. Hur ska jag någonsin kunna tacka er?

/Y,