Bildbeskrivning av hur det känns i huvudet – suddigt, oroligt, stressigt, frusterande. Som att gråta inombords, men ingenting kommer ut genom ögon som viskar. Även om hjärnan skriker, men vet att – förmodligen – snart är resan över.
Parkbänkarna gråter ensamhet tunnlarnas eko samlas på hög cirklar, pölar, hål – dilemma gnistrande bris, tomma spår luften bultar, som bubblor i skyn klotet lämnar en stråle, mot isande dagg regnbågen lämnar en gnutta förtvivlan till skuggan faller längs hopplösa skrik fallna träd ropar dystert på hjälp, då den trista barken nekar vinden griper tag om kaos där viskningar inte hörs valörerna tar över.
Då de stirrande kreationerna från stugan runt hörnet sagt sitt.
Jag sitter här och går igenom lite låtar i min Spotify-lista, där jag har placerat de låtar som nästan betyder för mycket – känslomässigt. Ibland kommer jag på mig själv att gå igenom listan. Jag måste höra några toner av låter – ibland inte hela. De ska – hur som helst – finnas där. Poängen var att jag gjorde denna bild av foton och ritplattan.
Ni som följer min blogg vet kanske att den årstiden jag föredrar är hösten. Mest för att det är fint ute och är lagom temperatur. Sedan är det lite kul att andra inte verkar gilla den, eller hur man nu ska säga det. Det irriterar mig när folk säger ”åh, jag älskar sommaren!”, men sedan klagar när det är för varmt. Kan man inte bestämma sig? Förresten, en annan sak som är toppen med hösten – det är så långt som möjligt till sommaren! Fast – mest är det nog för att det känns fritt, på något sätt.
Droppar av avgasar längs de målade strecken vita, tårfyllda, stirrande doften av städer, lämnade åt ödet nyanser av toner, en harang lämnad åt grusade frustration där diabilder flyr förbi näthinnan tills skräpets avdunstade skrik fryser till is, pölars stank
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.