Frostvita stränder, 
hejdlösa bränder.
Isande bäckar,
hjälplösa som däckar.
Blod som läcker,
snö som täcker.

Löv som lyser i solens sken,
luften andas i Flen.
Äpplen faller nerför ledsna träd,
på åkern odlas säd.
I skolan ringer det in,
när allt kommer i kring.

Videungens gråa uppenbarelse syns omkring oss,
krokusen tycks komma loss.
Påskliljan tränger genom jorden,
vattnet glittrar i fjorden.
Genom träden drar en bris,
medan andra har en kris.

Glödande strålar,
folk som crawlar.
Det glittrande gröna gräset,
på stranden ligger folk och läser.
Picknick ute i naturen,
med blick över den avlägsna fyren. 

Så går det, om och om igen.

Kaos.
Tankar.
Mörket, det ingen kan ana.
Minnen från det som en gång var.
Kluven självbild.
Solens trasiga baksida.

Åh, lampornas glamourösa själar!
Stolarnas svarta, flätade mönster – så glittrande vita.
De horribla, talande, blommiga gardinernas värdelösa medverkan i detta vackra – slottets spel!
Dörrens sällsynta vrål från jorden!
Ah.
Dessa fönsters gränslösa bedjan!
Landstingsfiltarnas senapsgula förståelse!
Väggarnas eld.

~

Åh.
Dessa dagar.
Persienner. 
Regn.
Lampornas sken.
Vita väggars skrik.
Sjukhussängens dystra klang.
Dörrens gråa utstrålning.
Papperskorgens hejdlösa självömkan.
Landstingsfiltens stillsamma omsorg.
Som en slags harmoni.
En del.
Kanske av någonting större.

Nostalgins plats.
Minnen – av alla dess färger.
Fik som gör en varm i själen.
Väntandets smärta.
Ångestens gränslösa utlopp.

Stockholm Central.

Frostiga, senapsgula löv mot den depressionsgråa marken.
Missnöjda träd får glans av den bittra solen.
Strålande siluetter dansar flyktens vals på den daggvåta badbryggan.

Som om det vore i går.

Storstaden med dess gråtfyllda stolthet,
koppar med innehåll för själar som behöver svalkas,
iPhones med detta sårbara internet,
i skyn börjar eldiga moln nalkas.

Cigarettfimparnas skamfyllda ring,
reaskyltarnas råa skrik,
den tonlösa kärnan i allt runtomkring,
dessa existenslösa trafikljus och deras ordlösa fabrik.

Solen invaderar de förlöjligade fönstren.
Dramatikens pingla sjunger sin ökengula sång.
I fjärran land jagas de osynliga mönstrena.
Vägen tillbaka är väldigt lång.

De fallfärdiga höghusen står på den oförstådda marken.
Nära att ge upp hoppet.
På håll ser man barnen leka i parken.
Medan en insikt kommer – jag har sprungit loppet.

Kritor, vita som snö, dras över den svarta tavlan.
Mumlet i det färglösa klassrummet stormade rakt in i mitt huvud, som skärande skrik.
Jag tryckte min blyertspenna mot det vita pergamentet framför mig tills allt exploderade och jag försvann.

Dimmiga snökristaller träffar den bortglömda rökkuren.
Ilskna bloss mot den stjärnklara himlen.
Det tomma cigarettpaketet faller ner i papperskorgen – glömskans källa.
Färglösa skrik genom den kalla vårluften.
På hjälp, trygghetens kärna.
Blodröda steg mot hissen, genom trogna korridorer.
Mot det som är sig likt dag ut och dag in.

Solens frostvita strålar mot de betydelselösa höghusen.
Ångestladdade händer söker trygghet mot den varma kaffekoppen, vars innehåll börjar svalna.
Ur de uttrycksfulla, rödmålade läpparna kommer skammens rök, som beblandas med gryningens luft.
Bakom svartmålade ögon nalkas tårar.
En ny dag börjar ta form.