röd tvål

mot svartdränka ögon

som naglar, mot balkong

hålets djup, tredimensionellt

balansgången, djupa skrik

längs flodens genomskinliga 

yta, som döljer fotspår

när gråskalan upphör 

när blodet slutar sippra

där ångesten tar vid

där glaset går i bitar

Det kokar, sipprar

Längs kaotisk, svart

Tågen rullar längs

Gråtande spår

Som blödande själar

Då känslan skrek

Ville ut

När rött går mot

Grått, längs asfalt

Skriken dånar

i takt med oron

blodskvättar mot 

dunkande metaller

ner på gatan

blodet skvätter 

obetänkt, som skuggan

pulsen bultar, liksom

siluetter som förföljer 

varje tår fotstegen tar

likt ekot från mitt inre

dånande höghus

röda tegelstensblock 

försöker nå mitt hjärta

tills allt bli svart, vinrött

vad gruset än vill

Frostfött gräs

Skärfläckade träd

Den bortdomnade skuggan

Mot det sipprande

Blodet, mot containrar

Fimpar mot det grönskande gräset

I samklang med

Smetat rött stift mot

Gråa, ibland kulöra

Gruskorn i alla hörn

tystnadens slav

svart erkännanden

vita parknätter

frustrationens

röda skrik

där minnen blöder

mot kylans verklighet

precis som din siluett

väntar bakom kröken

i tunnelbanans skugga

gråter jag

huvudet mot väggen

hårt

orosmolnet exploderar

som stjärnor mot ett

blödande förflutet

oskyldiga skuggor

runt de pretentiösa husväggarna

tegelröd ångest

då siluetten lämnar strålarna

dunstar mot gatorna

då orden som aldrig fanns

lämnade sunt förnuft

liksom den franska

balkongens, lömska skugga

där gråa persiennerna 

vill väl