gråa droppar i askan

röda tårarna mot allén

sandfärgade skrik mot övergångsstället

där trucken avvaktar

tålmodigt, just som

vägen är snårig, då

vinden har spänd konsistens

där ditt sinne flyr

där dess skugga fryser till

hjärtat bultar av svarta konsekvenser

vattnet rinner i en cirkel, bortom

allt förnuft, gråter

precis som de silverfärgade

dammråttorna mot 

det pedantiskt skurade golvet

där kontrasten äter upp blodspåren

du trodde att skuggan vankat

och rotat i ditt förflutna

där det polerade ytan

skriker efter nåd

vattnet rinner dig 

till sömns

Ensamheten tar en 

tugga av verkligheten

ritar en svart linje längs

gränsen, gränsen

vågrät, som den

höga vågorna, som slår

mot horisonten, där det röda

skär mot siluetter

som vandrar mot tårarna

silverfärgade, mot

metall, skriker mot det

oroliga molnet, som vittnar

om hyckleri, precis som

pappersarken som stapplar 

förbi stirrande burspråk

tystnad, den iskalla

mot dränkta stearinljus

då känslans skugga är

för uppenbar, mot det röda 

det som träffar dig i magen

en klump, mot silver

hårtestar skriker mot din kind

dina ögon rullar, blåa

frostiga konversationer runt hörnet

när du faller 

precis som

tårar mot glasrutan

handavtryck

ekar mot avdunstat kol

betydelsen av dina naglar mot mitt dörrhandtag

blodet som ekar genom inkastet

det som fick dig att skräpa ner 

det förflutna, skriket

som är likt den gråtande fönstrets

sammetsgardiner, färglösa

precis som fläckad asfalt

mot det som du trodde var du

när ditt inre spottar blod

bara för att existera

men ingenting känns tillräckligt

utan bara rinner ut

där kolkritan fläckar frosten

röd tvål

mot svartdränka ögon

som naglar, mot balkong

hålets djup, tredimensionellt

balansgången, djupa skrik

längs flodens genomskinliga 

yta, som döljer fotspår

när gråskalan upphör 

när blodet slutar sippra

där ångesten tar vid

där glaset går i bitar

Det kokar, sipprar

Längs kaotisk, svart

Tågen rullar längs

Gråtande spår

Som blödande själar

Då känslan skrek

Ville ut

När rött går mot

Grått, längs asfalt

Skriken dånar

i takt med oron

blodskvättar mot 

dunkande metaller

ner på gatan

blodet skvätter 

obetänkt, som skuggan

pulsen bultar, liksom

siluetter som förföljer 

varje tår fotstegen tar

likt ekot från mitt inre

dånande höghus

röda tegelstensblock 

försöker nå mitt hjärta

tills allt bli svart, vinrött

vad gruset än vill

Frostfött gräs

Skärfläckade träd

Den bortdomnade skuggan

Mot det sipprande

Blodet, mot containrar

Fimpar mot det grönskande gräset

I samklang med

Smetat rött stift mot

Gråa, ibland kulöra

Gruskorn i alla hörn

tystnadens slav

svart erkännanden

vita parknätter

frustrationens

röda skrik

där minnen blöder

mot kylans verklighet

precis som din siluett

väntar bakom kröken

i tunnelbanans skugga

gråter jag