När jag gick och lade mig för att sova i går kväll, så försökte jag … På ett annat sätt – att stå emot den ”eviga” ångesten. För att inte fastna i tvångsritualer. Visst, jag har försökt förut. Det kändes som om utvecklingen mot det bättre med just det syftet hade stannat lite – och jag hade börjat ge upp. ”Det kommer att vara så här för alltid” eller ”jag blir aldrig frisk” – för att citera mig själv.

Faktum är att tvångssyndrom som klassas som psykisk ohälsa och man kan bli frisk från det. Jag har dock kämpat med mot, periodvis, svåra tvång i nästan 10 år. Det är konstigt att det har gått så lång tid. Nästan ofattbart. Det är något som håller mig tillbaka. Frustration.

Dagen har fungerat. Eller – jag har väl fungerat. Tills jag började få väldigt jobbiga känslor avgången ett missförstånd/situation. Det är väl löst nu – i stort sett.

Nu ska jag vila en stund innan jag ska sova. I morgon är det mycket att göra. Förutom Dynamo är det 2 möten och en kompisträff.