Jag har börjat fundera på hur ångesten alltid fäller krokben för mig i vardagen. Nuet skrämmer mig. Ett exempel är när jag har bestämt mig för att jag vill träna på gymmet nästa dag. Då blir jag uppstressad, för ingenting får gå fel på morgonen innan jag drar i väg efter frukost. Då menar jag att jag skulle kunna misslyckas med frukosten, spilla vatten eller kaffe hela golvet, få sms som stressar upp mig och så vidare. Det handlar sällan om själva träningen i sig. Jag har nästan alltid gillat att träna, bara det sker på mina villkor. Det är alla detaljer runt om kring, som kan sabba mitt humör. Plus eventuella trauma-triggers.

Träning är något jag har hållit på med stora delar av mitt liv. Jag ville sluta med alla typer av idrott när jag sysslat med fotboll och innebandy i högstadiet, men min mamma fick mig att sluta pga mobbing och trakasserier. Jag är van att bli behandlad på det sättet, så jag såg ingen gräns. Då få någon annan sätta den och det är tur att jag har någon som kan göra det. Efter det har det gått mycket upp och ner. Efter att jag började träna efter ett par år fick jag så småningom anorexi. Då var all träning tvångsdriven och när jag blev frisk tränade jag inte på flera år, för jag var rädd för att bli sjuk igen. När jag fick bipolär diagnos började jag med mediciner gick jag upp 30+ kg (biverkning). Några år senare började jag gå på gym och det har jag gjort sedan dess.