Den här dagen har varit slitsam. Jag är inne i en period när jag hela tiden tänker på att jag ha symtom på covid-19. Oron skriker sönder min hjärna, känns det som. Det är utmattande att tänka på det varje minut, vilket gjorde att jag fick panikångest innan jag skulle in på Dynamo i morse. Jag har också varit extremt orolig se senaste dagarna när jag suttit på tåg, som jag inte kunnat ta mig av när jag velat. Stressen har flåsat i mitt öra och ätit upp mycket av min uppmärksamhet. Jag har fått svettningar då och då, för att jag alltid är så stressad.

Jag är väldigt trött i dag, trots att jag har sovit tillräckligt. Sedan har jag hoppas på att svettningarna försvinner, så att jag inte behöver känna mig så stressad över det – hela tiden. Någonstans vet jag att det är stress/ångest och inte covid-19. Fast det är svårt att vara rationell när känslorna vill en illa.