Den här dagen har styrts av känslor, kanske för mycket. Eventuellt behövdes det.

På sätt och vis är det skönt att vara ledig på helgen, men det ger – ofta – mycket utrymme till tankarna. Som får frispel, på ett annat sätt, när man inte är lika upptagen. När verkligheten ekar – ett uns för mycket.

Jag vet att det har blivit mycket foton och photoshop-konst på sistone, då jag – tidvis – inte har hittat orden. Stapplat runt i frustrationens tröttsamma mönster. Cirklar. Tårar som inte kommer ut, Fastnar i halsen. . Och trängs bort. Istället överröstar den det lugn – man försöker skapa – när man är på en trygg plats (mentalt).

Fast när går det – egentligen – över till ältande? När spårar det ur och skapar oro (i den renaste form)?