Det är den 4:e juni 2020. För 10 år sedan, exakt, tog jag studenten. Enligt många andra som har tagit studenten är det en viktig dag att komma ihåg. Glädjen, lyckoruset, flaket, studentskivan. För de som ska ta studenten väntar de sig den lyckligaste dagen i hela deras liv.

Jag kände bara smärta. Ingenting var kul. Min psykiska ohälsa var existerande i hög grad. Det sista halvåret innan studenten spårade det ur. Alkohol kombinerat med psykofarmaka – ramlade ner för en rulltrappa – polisen – Maria Ungdom. Anorexi. Stress. Extrem ångest. Bipolär debut – Mani – riskbeteende – psykakuten. Sjävmordstankar. Flera depressioner. Blandade mani/depressiva skov. Folk blev rädda för mig. Gråt på toaletterna i skolan. Självskadebeteende. Bantningstabletter. Alkoholmissbruk. Alvedonmissbruk. Olämpligt beteende, eller vad man ska kalla det. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i bland.

Mitt i allt det här tog jag studenten på naturvetenskapliga programmet med mer än godkänt i snitt. Vad spelar det för roll när man ändå inte vill leva? Jag kritiserade mig själv, men det har jag försökt sluta med i dagens läge. Det tog många, många år. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas, men försöker att undvika att skada mig själv. Fast det sitter så djupt, självhatet. Jag har haft många olika självskadebeteenden och det är svårt att veta hur man lever fri från dem. Jag har ändå kommit en bit i från det värsta. Alkoholen, skärandet, brännandet med cigaretter, skapa enorma blåmärken. Ärren på kroppen påminner en om det som var och vad det helst inte får bli.  Allt det här är inte mycket jämfört vad jag har gått igenom de 10 följande åren.

Kampen pågår ständigt. Det är bara det att den 4 juni varje år blir jag påmind om allt detta. För mycket. För starkt. För det finns där, absolut. Som en utväg. Fast jag försöker hitta alternativ till det destruktiva. Jag försöker.