Psykoterapimässan är slut. Över. Nej, men allvarligt – det var 2 dagar med nya erfarenheter. Upplevelser.

Det känns bra att jag vågade gå fram och prata med folk utanför vår monter, även om det handlade om deras material. Som ni vet tycker jag att sociala koder är för luddiga för mig, för livet. Helt enkelt. Det känns inte som att jag vågar utmana mig själv om jag inte gör något som inte alltid… Är självklart.

När jag befinner mig i lokaler med mycket folk och intryck känner jag mig disorienterad, extremt klumpig… Och lätt för att försvinna i mina egna tankar. Min bubbla. Ibland kan det vara svårt för andra att ta sig in. Att nå mig.

Den här gången gick det bra. Sen är det rörigt att anpassa sig efter en annan väg till jobbet. I det här fallet en annan tunnelbane-linje och pendeltåg. Mycket upp och ner. Att ge sig i väg i tid när man ska längre ner. Rulltrapporna som mumlar mot höstsolens kaffedränkta existens.