Väggen bredvid, utan hopp
gradvis en viskande flopp
när kvävda skrik tystnar,
kan vi påminna – diffust – om systrar,
panikslagen oron jagar – frenetiskt, påminnelsen om ett mönster
sammanflätade gnistor – fimpar aska genom fönstret
grådaskiga tårar, med en gnutta svart rinner i medvetande – likt en giftig sörja
min mentala – frustrerade, färglösa – vandring kan nu börja
