Vem ska trotsa vind och vågor

styra skeppet in i hamn

Vem ska stiga upp på kajen

här i detta öde land

– Mikael Wiehe (2013)
(Även Joakim Thåström och Eva Dahlgren medverkar sångmässigt i denna låt Isolde)

Detta citat får man ta bildligt, vilket fungerar för mig. Att ta sig fram och kommer ikapp med ensamheten. Jag gillar den här låten, men det ligger något mörkt i den – minnesmässigt. Den påminner mig om en händelse i ren destruktivitet och desperation i mitt förflutna. Året var 2011.

Jag kopplar ofta händelser och rena trauman till en vissa låtar. Det blir oftast väldigt starkt. Känslomässigt, mentalt, kaosets hjärta. Fast ibland är det svårt att veta vad man känner just där och då. När klockan inte befinner sig i nuet. Istället tittat den snett, smått elakt – rakt in i själen. Ekot bultar för hårt.

Viss musik är svår för mig att slappna av till. Av just den anledningen. Sådana låtar lägger jag i en annan spellista, så att de inte ska störa mig för mycket. Ni kanske undrar varför jag ens har dem sparade. Faktum är att ibland får jag för mig att jag kan lyssna, för jag egentligen älskar låten. Dock blir det en slags besvikelsens hinna varje gång jag provar. Eller: Jag lyssnar för att jag är känslomässigt avtrubbad.