Mitt humör har svängt en del i dag, vilket säkert har berott på dålig sömn och en periodvis känslomässig röra. Som att ha gjort i ordning en (ganska) jämn smet och sedan börja röra runt i den – och förstöra den.

Jag förstod inte hur mina ben skulle orka bära mig från Dynamo till sjukgymnasten på andra sidan stan. Med tunnelbana, men som ett tillägg: jag är alltid helt slut i kroppen efter en dag. Ofta känner jag att benen inte vill bära mig. Det är nog någon psykisk åkomma. Jag vill gå, men psyket orkar inte. Dock känner jag mig oftast piggare psykiskt när jag har tränat där, hos sjukgymnasten.

En annan sak jag kom att tänka på att jag har levt nästan hela mitt liv i skuggan av fördomar. Mot mina diagnoser, mot faktumet att jag hade dreads förut (både syntet och efter det med mitt riktiga hår). Det är svårt för mig att ringa vården eller liknande också, eftersom jag missförstår mycket. Därför är det svårt för mig att ha kontakter inom vården som inte har kunskap om min Asperger-diagnos.