”I keep dancing on my own”. Except I can’t dance.

Thou.

Det känns ofta som om jag är ensam om det jag tänker, vilket man – ur några, eller flera perspektiv – är. Fast jag tror att ni förstår vad jag menar.

I dag var, hur som haver, min första dag – som projektanställd. Vårt projekt heter ”Lyssna på oss” och är ett arvsfondsprojekt. Det ska bli intressant och spännande! Dock är det skönt att vila nu – i soffan-, efter att ha varit på Kick Off under gårdagen och dagens tidiga morgon. Det känns kul, fast jag är trött. Förresten känns det toppen att bli anställd. Det är min första anställning, mycket på grund av svårigheterna på arbetsmarknaden om man har en eller flera diagnoser.

Jag håller också på att trappa ut Seroquel, vilket kan påverka en del. Det är dags nu. För jag fick den, som komplement till Litium. Jag inte ens behövde den, utan kände att det , mer, var för att jag låg och grät på golvet i korridoren på slutenpsykiatrin. Det kändes mer som läkarna ville att jag skulle vara lugn och inte dra till mig så mycket uppmärksamhet. De höjde dosen varje dag jag blev inlagd. Till slut var dosen väldigt hög. Nu har jag äntligen blivit av med en medicin som har gjort mer skada än nytta.